Sveriges Radio firar 100 år, men någon större fest väntas inte bli av – pengar finns helt enkelt inte. Lundagårds Molly Fornell besökte Studentafton, som gästades av Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Samtalet blev en visualisering av radion själv: bekant, upplysande och underhållande.
Lugnt och sansat fylls den stora salen på Grand hotel. Utanför fönstret är himlen koboltblå. En Taylor Swift-låt får publiken att tystna – har det traditionsenliga introt ersatts? Falskt alarm – och sorlet stiger igen. Då rullar den bekanta studentaftonfilmen igång och salen tystnar snabbt.
Vårens tredje studentafton har börjat.
När filmen är slut kliver Cilla Benkö, vd för Sveriges Radio, och kvällens moderator, Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, upp på scenen. Heidi Avellan redogör kortfattat Cilla Benkös mediekarriär och ett faktum lämnar avtryck: 40 år har spenderats på Sveriges Radio
– Vem trodde det när man var 21 och gick in på Radiosporten, säger Cilla Benkö följt av flera skratt i publiken.
Det är inte bara Cilla Benkö som har jubileum – i år är det 100 år sedan Sveriges Radios första sändning. Heidi Avellan frågar hur födelsedagsfirandet ser ut.
– Vi har ju inte så mycket pengar, konstaterar Cilla Benkö.
Hon syftar på den nedskärning av både personal och program som gjorts till följd av budgetåtstramningar på upp emot 225 miljoner kronor av Sveriges Radio. Det finns varken plats eller pengar för att alla ska få vara bjudna på jubileumsfesten.
Jag sjunker ner i min rymliga stol med armstöd. Salens kristallkronor och krusiduller blir påtagliga när Cilla Benkö pratar kostnadseffektivitet. Feststämningen dämpas och jubileet blir inte mer än en fotnot – hur mår vårt födelsedagsbarn, radion?
Radions tid har ansetts vara förbi flera gånger. Men i dag är ljud mer inne än någonsin, menar Cilla Benkö. Radion har 7,4 miljoner som ”helt frivilligt” lyssnar varje vecka, säger hon stolt. Heidi Avellan instämmer – den rörliga bildens övertag överskattades rejält.
Cilla Benkö och Heidi Avellan frågar plötsligt vilka som har en analog radio hemma och påminner publiken – alla svenskar har en skyldighet att ha en radioapparat. Det är nödvändigt, då kommunikationen går via radio om kriget eller krisen kommer. Mummel hörs – många verkar behöva gå och köpa en radio efteråt.
– Vi är navet i civil beredskap, när elen har gått så funkar radion, säger Cilla Benkö klart och tydligt.
Därefter får vi en genomgång av vad public service och en podd egentligen är. Visste ni att det var nära att heta rodd (radio on demand)? Namnet podd beror på Ipods genomslag. ´
Samtalet håller en beskrivande ton – av Sveriges Radio, public service och journalistik – men det bränner till när Cilla Benkö pratar om lokalradio i Skåne. Hon syftar på stationerna i Kristianstad och Malmö och säger glatt att det är ”så mycket lokal journalistik på ett och samma ställe”, men rättar sig snabbt, ”eller nästan samma ställe”.
– Det är inte nästan samma ställe! avbryter Heidi Avellan strängt.
– Kom inte och säg att det nästan är Kristianstad, kom igen Cilla!
Salen skrattar och Cilla Benkö instämmer också och ursäktar sig.
– Nej, det är inte samma ställe, säger hon.
Felsägningen ska inte prägla Cilla Benkös synsätt på lokalradion – hon vill inte vara ”Sveriges Radios vd som sitter i radiohuset i Stockholm” och flera gånger betonar hon vikten av att undvika Stockholmscentrering av verksamheten. Masskjutningen i Örebro ges som ett viktigt exempel – en kanal kunde vara på plats inom några minuter och bevaka, tack vare den utbredda lokalradion.
Cilla Benkö ger också en uppmaning till de som drömmer om att arbeta på Sveriges Radio – satsa på och sök till lokalradion.
Samtalet snuddar vid större frågor om demokrati och public service, men får inte riktigt utrymme – det lämnar mig med ett sug efter mer. Trots det känner jag en lättnad inför samtalets mer pragmatiska natur – Cilla Benkös rättframma förhållningssätt ger en optimism för public service.
– Vi gör journalistik för publiken, inte för politiken, säger hon.
När det är dags för frågestund är himlen becksvart, och fönstret reflekterar rummet. Det är kvavt, men salen får ny luft av frågorna. Flera intressanta ämnen tas upp – gangsterrap, radioprofilernas makt och hur döva ska navigera i radions civila beredskap – ett försvinnande snabbt segment av kvällen.
Avslutningsvis får Cilla Benkö och Heidi Avellan den traditionsenliga frågan – vem vill ni se härnäst på scenen? Heidi Avellan börjar och svarar Vladimir Putin – även om hon verkligen inte hade velat träffa honom. Cilla Benkö hade velat se Maria Ressa – filippinsk journalist och vinnare av Nobels fredspris år 2021.
Kvällen är slut och jag slussas lika lugnt ut. Kvällens största kontrovers var Kristianstad- och Malmöfelsägningen – vilket säger mycket om samtalets stabila karaktär. Cilla Benkös radiovänliga röst följer med mig och på väg hem i Lundanatten sätter jag in hörlurarna och lyssnar på P4 Malmöhus – med fortsatt högt förtroende.
