I dansföreställningen ”Attempting alchemy” utforskar den norske koreografen Ludvig Daae en konstform där vetenskap möter drömmen om det fulländade. Genom en ständigt föränderlig scenbild där tyg och kropp smälter samman skapas scenkonst som förundrar, skriver Agnes Moulettes Melchert.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
I antikens Grekland fanns en föreställning om att alla ämnen hade sitt ursprung i ett urämne, och fann man bara rätt metod skulle alla ämnen kunna omvandlas till äkta guld. Detta är grundtanken bakom alkemin, den moderna kemins föregångare som bygger på delvis vetenskap, delvis magi.
Vetenskapen och magin sammanstrålar i den norske koreografen Ludvig Daaes dansföreställning Attempting alchemy, där själva råmaterialet att göra guld av skulle kunna representeras av det enorma tygstycket på scen. Tyget är vitt, svart, rött och gult – färger som alla representerar den alkemiska processen. Med hjälp av tyget formges och förvandlas scenspråket effektfullt föreställningen igenom: Till en början är det ihopvikt i en tjock tamp som dansarna samlas kring, drar i och snärjer varandra med. Sedan vecklas det ut till en enorm duk att gömma sig under och drapera sig i. Tyget sväljer, sväller, svävar och säckar ihop tillsammans med dansarna, stundom nästan som en femte dansare på scen.
Dansarna, inledningsvis klädda i vad som liknar vita labbrockar, förhåller sig till textilen med ett följsamt motstånd som väcker förundran; allt känns förgängligt och ingenting förevigat.
Det röda, mer drömska ljuset skiftar plötsligt till vitt, som om verkligheten flämtar till över dansarna som gång på gång flammar upp i kroppsliga utbrott.
Särskilt fastnar bilden av när Michael Marquez simmar på golvet med underkroppen dold under den utbredda duken. På andra sidan tyget sticker två ben ut i snabba bensparkar, vilket integrerar dansarna i en förlängning bortom de egna kropparnas begränsningar. Att med så få medel kunna skapa transformationer blir som en alkemi i sig.
I föreställningsprogrammet skriver Ludvig Daae att alkemin är en utopisk vetenskap, då den ”tar avstamp i vår värld men har ett mål bortom den: guld och livselixir.” Följaktligen tar både det verkliga och det upphöjda plats på scen, bland annat tack vare ljussättningen. Det röda, mer drömska ljuset skiftar plötsligt till vitt, som om verkligheten flämtar till över dansarna som gång på gång flammar upp i kroppsliga utbrott.
Det närmaste vi kan komma utopin, skriver Daae, är i ”små korta ögonblick”. Ibland hade föreställningens korta ögonblick gärna fått hållas kvar bara en aning längre: När dansarna i par möter, speglar och avlöser varandra likt mjuka, elastiska stötar i Newtons vagga är deras scennärvaro trollbindande vacker och det känns synd att den ska behöva upphöra så fort.
Emellanåt avförtrollas dock magin då all förvandling sker inför öppen ridå – ett stort lager bakom scen öppnas och rekvisita rullas ut, vattenpauser måste tas och klädbyten hinnas med. En bit in i föreställningen smörjer dansarna in sig med gul färg, något som möjligen ska symbolisera en utveckling mot det upplysta, men som jag snarare associerar med solkrämkladd om sommaren.
Men allt kan väl inte vara guld som glimmar; som titeln antyder är föreställningen ett försök till alkemi. Just genom försöken framkommer det revideringsbara och spontana, som också känns som föreställningens själva grundidé.
I alkemin sattes sju metaller samman med vad som ansågs vara de sju himlakropparna. Guld associerades till solen: det ljusa, livgivande och fulländade. Detta framträder i slutet av föreställningen, då tygstycket hissas upp och tillsammans med dansarna tycks resa sig i ett varmt, gult sken. I samarbete med stråkinstrumenten strålar hela scenbilden som av fullkomlig soluppgång.
Även här hade jag velat få låta mig bländas bara en liten stund till innan allt ska avrundas med applåder. Men när jag lämnar teatern och går ut i Malmös snålblåst igen är det ändå med känslan av att föreställningen har gett vardagskvällen en särpräglad guldkant.
Titel: Attempting alchemy
Dansare: Kit Brown, Jeanne Dalsus, Hazuki Kojima, Michael Marquez
Koreografi: Ludvig Daae i samarbete med dansarna
Visas: 7 mars – 17 april, Skånes Dansteater, Malmö
