I Helle Helles kritikerrosade roman ringer en nyskild kvinna, Hafni, från en rastplats och berättar om sin resa. Resultatet är en roman där humorn är lika närvarande som vemodet, och där en liten observation kan rymma en hel värld. Emmy Odeskog har läst ”Hafni berättar”.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Hafni. Hafni. Hafni. Jag har kallat min pojkvän för ”Hafni” i en vecka nu istället för ”älskling”. Det är ett fantastiskt namn! Enligt nationalencyklopedin betyder ”Hafnia” ”Köpenhamn” på latin. Det kan inte vara en tillfällighet, tänker jag, eftersom bokens författare, danska Helle Helle, kvoterar in ett danskt ortnamn varje gång tillfälle ges.
Den smørrebrøds-odyssé som Hafni ger sig ut på vet jag därför startar i Roskilde, går genom bland annat Ringsted och Korsør, och slutar i Gråsten. Resekonceptet – som tyvärr verkar sakna verklig förlaga – går till precis som det låter: Hafni bilar runt mellan danska orter och äter smörrebröd. Det som föranleder resan är en skilmässa, och mellan raderna lurar ett ständigt närvarande mörker.
Även för mig, som inte är särskilt bekant med Jyllands geografi, bidrar den nästan tvångsmässiga benämningen av allting med en slags förankring i verkligheten. Helle Helle är noga med sådana detaljer. Hafni handlar på Irma och Brugsen. Ringer SOS dansk autohjälp. Tar ut 2000 kronor. Trots att romanen bitvis hamnar närmre lyrik än prosa, behåller den på detta sätt ett stadigt tag om nuet.
Helle Helle ger – utan att någonsin bli långrandig – plats åt det eviga ältande av detaljer som varje människa i varje stund måste vada sig igenom för att komma framåt. Emellanåt bryter dock små inslag av svävande, poetiska bilder in.
När en författare är riktigt duktig på att skriva blir det svårt att separera ord från innehåll. Språk från mening. Precis så är fallet när Helle Helle med språket blandar upp tiden, utan att uttryckligen behöva påpeka det.
Hafni berättar är också en rolig roman. Inslagen av dialog är korta och kärnfulla, utplacerade med en förträfflig timing. När kylskåpet på en campingplats går sönder ställer Hafni ut kylvarorna i skuggan bakom huset i stället för att säga till personalen. ”Egentligen har jag aldrig gillat kylskåp”, säger hon.
Skönlitteratur
Hafni Berättar
Helle Helle
161 sidor.
Norstedts förlag
Utgiven 2 februari 2025
Humorn är bitvis dråplig, samtidigt som igenkänningsfaktorn är hög. Hafni är en ängslig själ. Hon har svårt att säga nej, och dras av den anledningen med på mer eller mindre underhållande avstickare under resans gång. Ungefär lika svårt har hon för att säga till om något går snett. Det illustreras i det ovan nämnda exemplet med kylskåpet, men också i meningen:
”Kaffet var kallt men de hade säkert mycket att göra i restaurangen så när en liten servitör gick förbi log Hafni bara och blåste ner i koppen” s. 113.
Hennes interaktioner med omgivningen lider ständigt under den där egna, kritiska blicken. Hon är sig själv och alla andra på samma gång. Emellanåt får hon flashbacks till små episoder, till synes helt obetydliga, då hon tycker sig ha skämt ut sig genom att säga ”Halli hallå” till en granne eller ”Goddag, gamla arsle” till en före detta kursare.
På ett skenbart vis är hon på så vis fri: vuxen, nysingel och på resande fot. På samma gång är hon totalt bunden vid vad andra vill och tänker. Och inga smörrebröd i världen verkar tyvärr kunna fylla tomrummet som uppstår i en människa som tappat kontakten med sig själv.
Sista sidan lämnar mig med en törst efter mer. Mer av språket och mer av Hafni. Framför allt vill jag ha mer av Helle Helle. Med sina koncisa gestaltningar och skarpa blick för detaljer hittar hon en punkt där det triviala och det existentiella flyter samman. Hafni berättar är ytterligare ett bevis på att hon är en av nordens främsta författare.
