KAJ har gett det svenska folket rejäl bastufeber. Och plötsligt är Finland och finlandssvenska trendigt. Mitt i "Bara bada bastu"-yran frågar sig Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula om inte KAJ:s melloframgångar även kommer bli den dialektala draghjälp hon behöver för att äntligen smälta in i Sverige.
Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikter i krönikan.Jag måste erkänna, som finlandssvensk boendes i Sverige kändes det rätt så bra att se KAJ ta hem titeln som landets Eurovisions-bidrag. Det var som en del av mig kunde dela vinsten med dem – eller åtminstone sola i värmen från deras bastu. Sen var ju låten också överlägset bäst. Och att en välpolerad Måns klåddes kändes inte så illa det heller. Men att KAJ:s framgångar även skulle kunna vara till fördel för arbetet med min masteruppsats var däremot inte något jag kunde föreställa mig när de segrandes höjde Mello-statyetten.
Det är drygt två år sedan jag flyttade från Finland till Sverige. I början kändes det som att jag kommit hem verbalt – äntligen kunde jag använda mitt modersmål till fullo! Men Sverige var inte sent med att framhålla att ett gemensamt språk inte alltid räcker för att smälta in. Eller Sverige och Sverige, oftast var det bara medelålders män i butikskassor och på barer som stolt ville berätta om hur många finska svordomar de kan när de hörde mig prata. Men det räckte.
Förvisso har jag börjat befinna mig i rollen som uppslagsverk för Bara bada bastu-uttryck
Sedan jag flyttat till Sverige har jag befunnit mig i ett konstant språkligt förhandlande. Hur ska jag balansera mellan att förklara, inte förklara eller motvilligt överge de ord jag under mitt liv i Finland kommit att använda och älska? Kiva(trevligt) och grynost (keso) brukar landa rätt bra på den här sidan av Östersjön. Något som ofta får folk att haja till är dock kämppis (rumskamrat) och roskis (papperskorg). Och krabbis (bakfylla) har jag nästan övergett totalt i min vokabulär. Jag kan verkligen sakna att bara få prata – och bli förstådd.
Men det verkar som att det finns hopp för förändring.
Måndagen efter KAJ:s mellovinst har jag ett möte med min handledare. Vi diskuterar de intervjuer jag ska utföra som datainsamlingsmetod för uppsatsen samtidigt som jag nervöst undrar hur jag ska lyckas få dem bekräftade och inbokade. I slutet av mötet uppmuntrar min handledare skämtsamt mig att modigt ringa och tjata lite, särskilt som jag i den rådande KAJ-yran har en dialektal fördel att utnyttja – vem vill inte höra finlandssvenskans ljuva toner i dessa dagar?
Måndagen efter KAJ:s mellovinst har jag ett möte med min handledare. Vi diskuterar de intervjuer jag ska utföra som datainsamlingsmetod för uppsatsen samtidigt som jag nervöst undrar hur jag ska lyckas få dem bekräftade och inbokade. I slutet av mötet uppmuntrar min handledare skämtsamt mig att modigt ringa och tjata lite, särskilt som jag i den rådande KAJ-yran har en dialektal fördel att utnyttja – vem vill inte höra finlandssvenskans ljuva toner i dessa dagar?
Huruvida det var KAJ som hjälpte mig få till mina intervjuer lämnar jag obesvarat. Det jag åtminstone har dem att tacka för är att jag ideligen slipper upprepa ramsan om vad finlandssvenskar är. Förvisso har jag börjat befinna mig i rollen som uppslagsverk för Bara bada bastu-uttryck som ”heittää” och ”ei saa peittää” på hemmafester. Men jag förutspår att intresset efterföljs av ett faktisk kunnande om oss finländare och våra språk.
Visst, KAJ kastar och leker med stereotyper om finländare. Men snarare än att spä på förlegade fördomar vill jag tro att det leder till att det blir lite mindre lockande att utbrista ”perkele” när jag försöker beställa en öl.
