I Sverige är medianåldern för att börja studera på högskola eller universitet för första gången 22 år, och två tredjedelar av alla examinerade varje år är under 30. Hur är det då att plugga när man inte längre är i tjugoårsåldern? Lundagård har träffat Olof von Knorring, 70, som har varit lundastudent av och på i nästan 50 år, och som har valt att studera in i pensionsåldern.
Det är en kall och solig vinterdag när jag möter Olof von Knorring utanför AF-borgen. I Lundagård går studenter på väg till och från sina föreläsningar, de allra flesta ser ut att vara i tjugoårsåldern. Många hade nog därför inte gissat att Olof också är en lundastudent, och har varit det från och till i nästan 50 år. Trots att han ofta har varit bland de äldsta på sina föreläsningar menar Olof, som är pensionär utöver studierna, att han inte är så annorlunda från Lunds yngre studenter.
– Jag märker ingen skillnad alls mellan mig och andra studenter. Det är samma sak vi är där för. Den enda skillnaden är kanske att jag har lite mer erfarenhet och kan se saker och ting från ett annat håll än vad man kan som lite yngre, berättar Olof von Knorring.
I vår läser Olof ”Kina i dag – politisk utveckling, samhällsfrågor och globalt inflytande”, en distanskurs på 7,5 högskolepoäng. Vägen hit började på 70-talet i Söderbärke, en ort med 750 invånare i södra Dalarna, där Olof växte upp och gick i grundskolan. Efter att han gått klart gymnasiet i Fagersta några mil bort, kände Olof att han var redo för något större.
– Det var dags att göra någonting mer. Mina föräldrar gick knappt ut skolan ens, så jag var den första som sökte vidare. Då hamnade jag här i Lund, berättar han.
Mellan 1974 och 1979 bodde Olof i Lund och läste en civilingenjörsutbildning inom maskinteknik, innan han sedan flyttade tillbaka norrut för att arbeta. Han återvände dock till Lund redan 1985, och har stannat här sedan dess. Det var när Olof jobbade på företagen Tetra Pak och Alfa Laval tillsammans med personer från hela världen, som han valde att återvända till universitetet. Inspirerad av skillnaderna mellan sig själv och sina utländska kollegor bestämde sig Olof för att studera religionsvetenskap i hopp om att förstå människan lite bättre.
– Vad är det som är den största skillnaden mellan oss? Ja, det är nog hur religionerna har påverkat oss och de kulturer vi lever i. Så då började jag studera religionsvetenskap fram till en master, förklarar Olof von Knorring.
Efter mastern i religionsvetenskap fortsatte Olof studera, men då var ämnet antropologi, där han först tog en kandidat och sedan en master. Det är samma strävan att förbättra sin insikt i hur människor fungerar och utvecklas som driver Olof att fortsätta plugga än i dag.
– De här kurserna har hjälpt mig att öppna mina ögon och se både mig själv och andra lite annorlunda, säger Olof.
– Det har inte varit raka spåret hela vägen heller, för jag är ju tekniker i botten, och då är man ju ganska fyrkantig om jag får säga så.
Studentmiljön i Lund präglas av unga vuxna: I Sverige är medianåldern för att påbörja högskolestudier för första gången 22 år, och två tredjedelar av examinerade varje år är under 30, enligt statistik från läsåret 2022/2023. Med en medelålder som ligger på 39,3, är Lund dessutom en av de städer med yngst befolkning i hela landet. Trots detta är det sällan någon reagerar på att en äldre person kliver in i föreläsningssalen. Enligt Olof märker de yngre studenterna knappt att det går en pensionär på programmet. En insikt som kom med blandade känslor.
– Första gången jag gick på en föreläsning på Lux så hade jag en liten tanke: Vad kommer att hända nu? Här kommer jag som gammal pensionär och så sitter det en massa unga studenter här. Nej, det hände inte ett dugg, ingen reaktion över huvud taget, berättar Olof.
– Det var ju dels en lättnad och dels en liten besvikelse! fortsätter han och skrattar.
För Olof passar det bra att studera i pensionsåldern och det är något som han önskar att fler valde att göra.
– Jag skulle nog vilja se fler äldre som dyker upp på föreläsningarna. Dels för att berika sig själva, men dels för att förhoppningsvis ge någonting till de yngre studenterna också.
Allt som allt tycker jag att min utbildning har gjort det tydligt för mig att vi alla är lika, men också olika.
Lund är en stad som är känd för sin studentkultur: Här fylls studenternas kalendrar av allting ifrån spex till nollning och nationsengagemang. För Olof ser studentlivet lite annorlunda ut jämfört med många yngre studenter, eftersom han lägger mer tid på familj och mindre tid på att vara ute på nationsklubbarna. Även om han själv inte testat, så tror Olof att man kan vara del av studentlivet oavsett ålder. Skulle man vilja, finns en plats för äldre i Lund.
– Vi är välkomna precis som alla andra, jag märker inte någonstans att någon har gjort skillnad på mig eller någon yngre.
Inom studentkulturen upplever Olof inte att det har skett någon större förändring nu jämfört med hur det var när han först började studera på LTH 1974. Det som gör större skillnad för upplevelsen av att studera i Lund, menar han, är snarare vilken utbildning man läser och de man läser tillsammans med.
– När jag läste maskinteknik, så var bara 2 av 120 studenter kvinnor. På kurserna jag läser nu är det ungefär 50-50. Det tror jag gör betydligt större skillnad än de 20, 30, 40 år som har gått sedan min första examen.
En skillnad mellan att studera i tjugoårsåldern och när man är pensionär är vad som motiverar en att fortsätta med studierna. Det som driver många unga studenter genom jobbiga tentaperioder och tuffa seminarier är vetskapen om att man behöver sin utbildning för yrkeslivet, en motivation som inte finns när man har jobbat klart. När jag frågar Olof vad som får honom att fortsätta även när studierna blir tunga, så svarar han snabbt: Nyfikenhet.
– Det är lite annorlunda för mig, jag behöver inte studierna för resten av livet i fråga om jobb och sånt där. Men i fråga om att utvecklas själv, då behöver jag det faktiskt, förklarar Olof.
Vad han ska läsa efter att han är klar med ”Kina i dag”, vet Olof inte ännu. Genom religionsvetenskapen och antropologin tycker Olof att han har sökt sig så långt som man kan från maskintekniken där han började för ungefär 50 år sedan. Ska det bli fler studier, då ska han bara läsa enstaka kurser på halvtid eller kvartstid, inget som leder till en examen.
– Fler examina, nej det behöver jag inte! säger han.
För Olof har den långa och blandade utbildningen inneburit mycket mer än bara högskolepoäng, framför allt en ökad förståelse för andra människor och för sig själv. Studierna som tog honom från Söderbärke till Lund, bort och sen tillbaka igen, har för Olof varit nyckeln till att se världen ur nya perspektiv.
– Allt som allt tycker jag att min utbildning har gjort det tydligt för mig att vi alla är lika, men också olika. Den insikten har hjälpt mig att bredda mitt tänkande och ifrågasätta mina egna stereotyper och förutfattade meningar.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 2 2025.
