Luften verkar ha gått ur vuxnas engagemang för barnens vardag på nätet. Det illustreras inte minst i den omtalade serien ”Adolescence”. Lundagårds kulturkrönikor Felix Perklev ställer sig frågande till vuxenvärldens kapitulation inför internets mörka krafter.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Barns användning av internet och sociala medier har länge varit en fråga för diskussion i vuxenvärlden. Så tidigt som under 00-talet fanns det böcker med namn som ”skydda ditt barn på internet”. Det fanns redan då ett tydligt glapp mellan vuxnas förståelse för världen på internet, och barnens förmåga att med lätthet navigera sig fram genom olika plattformar för att hitta spännande innehåll. Som vuxen ville man förstå, och lära barnen att skydda sig mot onda krafter på internet.
Vuxenvärlden har försökt hålla jämna steg med ungdomars ökade närvaro online. Desperat utvecklades det förklaringsmodeller för att förstå vad det var som pågick. Under en period hette det att orsaken till ungas mentala ohälsa var ”jakten på lajks”. När man förstod att saker var mer komplexa än så gav man upp, och började skrockande utbrista: ”Det går ju så snabbt där på ungdomarnas skärm, man hänger inte med”. Glappet mellan vuxna och barn blev så stort att vuxenvärlden kapitulerade.
Den omtalade och hyllade serien Adolescence lyckas fånga den totala uppgivenhet som vuxenvärlden till slut har landat i. I serien följer vi rättsprocessen kring den 13-åriga pojken Jamie, som blir misstänkt för mordet på en jämnårig flicka. Mordet verkar vara motiverat av kvinnohat, som till stor del har frodats framför datorskärmen. Polisen ligger ständigt steget efter, och ungdomar måste själva skamset förklara innebörden bakom särskilda emojis. Familjen är i upplösningstillstånd och förstår inte vad som kan ha format Jamie till att begå vidriga brott.
Precis som Adolescence skildrar består faran med att vara ständigt uppkopplad under sin uppväxt inte i några särskilt elakartade webbadresser. Hotet är mycket mer subtilt än så. Det utgörs av tonläget i det innehåll som barnen möts av – de videor, memes och inlägg som blir deras värdefulla fönster mot omvärlden. Det är här ungdomar söker svar på allmänmänskliga funderingar som de står inför: Hur ska jag vara? Vad innebär det att vara man eller kvinna? Vad är värt att sträva efter? Vissa figurer ger rakare svar än andra. Andrew Tate tvekar exempelvis inte: Att vara man är att utöva makt – om du saknar makt är du värdelös och omöjlig att älska.
Frågorna som ungdomar brottas med kräver ingen expertis i digitala kulturer. De kräver ett ovillkorligt bollplank – en vuxen som finns kvar, även när svaren är svåra och obekväma. Vuxna kanske måste släppa ambitionen om att ligga steget före, och i stället återta sin vägledande roll för ungdomar i en värld som stundvis är kaotisk och obegriplig. Föräldrar måste inte förstå alla emojis – de måste bara förstå att de fyller en roll som sådana som Andrew Tate inte kan ersätta.
