Forskare skakas av Trumps styre: ”En passande liknelse är Nazityskland”

USA har sedan andra världskriget varit världens främsta forskningsnation. Sedan Donald Trump kom till makten i januari har förändringar genomförts som vissa menar kommer orsaka irreparabla skador på forskarsamhället. Lundagårds Isak Aho Nyman har åkt till Boston och träffat forskare som påverkas av förändringarna i realtid.

Solens sista strålar skiner in genom ett oputsat fönster. Jag sitter på en diner i Brandeis, en universitetsförort ungefär två mil utanför Boston. Jag har en kopp svart bryggkaffe framför mig, det sitter en handfull personer i olika bås och fikar eller äter en sen lunch. Mittemot sitter en åttioårig forskare. Han har kort, vitt skägg och har precis lagt sin stora mössa på bordet mellan oss. Mannen i fråga heter Michael Rosbash. 2017 tilldelades han, tillsammans med Michael W Young och Jefferey C Hall, Nobelpriset i medicin för forskning om cellens roll i att reglera dygnsrytmen hos både djur och människor.

– Det är inte särskilt väl genomtänkt. Om man kastar en bomb in i en folkmassa så kommer det bli en del collateral damage, säger han. 

Han pratar om de förändringar som genomförts sedan Donald Trump för andra gången blev USA:s president. Förenklat handlar det om att den federala regeringen radikalt skurit ner på forskningspengar och anslag till universitet. Specifikt kan man dela in förändringarna i två kategorier: effektivisering och politisering.

Spindeln i nätet bakom effektiviseringsspåret är techmiljardären Elon Musk. Musks enhet Doge (Department of government efficiency) har åtagit sig att spara pengar från den federala staten genom att stryka vad man ser som överflödiga utgifter.

Bland annat har man genomfört massuppsägningar på de flesta federala myndigheter, däribland National institute of health (NIH) och National science fund (NSF). NIH och NSF är de två största federala forskningsfinansiärerna i USA och står för 47 respektive 9,7 miljarder dollar i forskningsbidrag varje år.

Som del av nedskärningarna föreslås att NSF, som bekostar ungefär 25 procent av all grundforskning i USA, ska få sin budget nerskuren till ungefär 3-4 miljarder dollar. På NIH, som är världens överlägset största forskningsfinansiär, har hittills 780 forskningskontrakt avslutats.

– Jag tror absolut att det hade kunnat påverka min framtid om, säg ett år från nu. Men jag är en gamling, jag har fått ha min tid i solen. Så om jag inte kan göra det här längre så hade jag blivit besviken, men jag får göra något annat i så fall. 

Michael Rosbash är inte särskilt orolig för egen del, han tror snarare att det är den yngre generationen som kommer ta smällen av nedskärningarna.

– Man stör flödet av unga in i branschen. Om du är en ung student så kanske du tänker att du valt fel yrke. Sett lite bredare så handlar det om demokrati. Till vilken grad följs lagar och regler? Kommer vi ens ha ett val om fyra år?

Det politiska benet av förändringarna som drabbat universitetsvärlden kretsar kring Trumps nya linje mot vad han ser som ”woke”-ideologi. Ett tydligt exempel är det presidentdekret som fastslår att allt som rör inkludering, mångfald och jämställdhet ska strykas ur den federala statens verksamheter. Det handlar om allt ifrån att säga upp jämställdhetskoordinatorer till att stryka specifika ord från federala hemsidor. I USA pratar man om förkortningen DEI, ”diversity, equity and inclusion”, för att referera till de här förändringarna.

Indragna anslag

Esther, som egentligen heter något annat, arbetar som forskare inom vårdsektorn. Hon berättar om hur begränsningarna av DEI drabbat hennes arbete.

– Det finns tydligen en lista hos NIH, med en rubrik i stil med ”de här orden får ni inte ha med när ni söker bidrag.” Ett av de orden är ”kvinna”. De vill väl att vi inte ska hålla på med genus.

Listan som Esther syftar på innehåller, enligt New York Times, hundratals ord som amerikanska myndigheter uppmanas att undvika. Pen America har sammanställt listan, som bygger på rapportering från bland andra New York Times och Reuters, och omfattar över 250 ord. Vita huset förnekar att en officiell ordlista finns och hänvisar i stället till att varje myndighet tolkar presidentens direktiv på eget sätt. Bland orden finns exempelvis ”women”, ”injustice”, ”diverse”, ”climate crisis”, ”minority”, ”sex” och ”political”.

Esther berättar om en kollega som forskar om sjukdomar som främst drabbar kvinnor. Hennes forskningspengar drogs in mer eller mindre från ena dagen till den andra. Hon berättar också om hur man försöker kringgå de begränsningar som satts i bruk.

– Min erfarenhet är att alla byter ut ord som finns på listan mot andra ord när man skriver sina ansökningar och så, men att man fortsätter som innan med själva forskningen.

– Jag undervisar och pratar fortfarande om health equity och social determinants of health och så vidare. Man pratar om ”hold the line”: Vi fortsätter med det vi gör, säger Esther.

Esther redogör för hur man kommunicerat från universitetets sida om hur man som lärare och anställd ska förhålla sig till migrationspolisen (ICE). Under Trumps andra mandatperiod har ICE inte bara utfört massdeportationer, utan även börjat avvisa amerikanskfödda medborgare med icke-dokumenterade föräldrar i linje med en allt hårdare invandringspolitik.

ICE har inte tillträde till klassrum eller liknande, då majoriteten av universitetslokalerna räknas som privat egendom. Det enda sättet som ICE-agenter kan ta sig in och gripa studenter på privata universitet är om universitetet släpper in dem.

– Jag pratade med min närmaste chef efter en briefing och hon sa att om de inte går från campus så slår vi en mänsklig kedja kring studenterna. Och jag kände bara… det är väldigt rörande, men det är också… lever vi i Tysklands 30-tal?

”Oerhört effektivt system”

– Det finns en bok som kom för fem, sex år sedan som heter A perfect mess, och det är en väldigt bra beskrivning av det amerikanska systemet.

Det säger Mats Benner, professor i forskningspolitik vid ekonomihögskolan vid Lunds universitet (LU). Han ger mig en bakgrund till hur forskningen och universitetsvärlden ser ut i USA, där turbulens och oreda varit en del av systemet sedan långt innan Donald Trumps tid vid makten.

– Det finns inget utbildningsdepartement, det finns inget forskningsdepartement. NIH kom till för att man inte kunde enas om att instifta en omfattande sjukförsäkring. Så i grund och botten är till och med NIH ett komplement till ett sjukvårdssystem snarare än en forskningsfinansiär.

Avsaknaden av egna myndigheter, departement och ministrar som överser högre utbildning har gjort amerikanska universitet anpassningsbara och fria att fatta egna beslut, men det har också bidragit till en brist på struktur. Mats Benner beskriver det som att det inte riktigt finns någon plan för forskningen i USA.

– Det är kaos, kan man säga. Det är en mild form av anarki, säger han.

– Trots eller möjligen på grund av detta så har man ett system som är oerhört effektivt egentligen. Om man tittar på insatsen och genomslaget av det som görs på i princip alla forskningsområden så är USA störst i både volym och genomslag.

Mot bakgrund av hur väl systemet presterat tidigare tror Mats Benner att forskar- och utbildningsvärlden kommer att skadas av den sittande regeringen.

– Och det är inte ens en naturkatastrof utan det är en skapad katastrof. Så det är klart att det kommer att ta tid. Men den är inte för evigt, säger Mats Benner.

Betydligt mindre positiv är Julie MacNamara, biträdande policychef på intresseorganisationen Union of concerned scientists (UCS). UCS grundades i slutet av 60-talet med målet att reglera den amerikanska militärens inflytande på forskningssamfundet, med ett särskilt fokus på att hämma utvecklingen av kärnvapen.

– Det vi ser nu är en nedmontering av vår federala regering som helt saknar motstycke. Attackerna på våra myndigheter, på myndighetsanställda och på de här myndigheternas möjlighet att faktiskt genomföra sitt arbete. Allt det här kommer leda till enorma konsekvenser även utanför branschen, säger Julie McNamara.

Jag träffar Julie på UCS:s kontor, några minuters promenad från Harvards campus. Hon har jobbat för UCS i tio år och var på organisationen redan när Donald Trump tillträdde som president första gången. Julie menar att det som skiljer sig den här gången inte nödvändigtvis är politiken, utan sättet som den genomförs på.

– Mycket av det som regeringen gör just nu gör är olagligt, allt är helt ogenomtänkt. Vi ser redan väldigt konkreta konsekvenser drabba hela det vetenskapliga projektet.

En av de stora förändringarna som Julie pekar på som extra problematiska för att fortsätta det vetenskapliga arbetet är det som kallas för ”indirekta kostnader”. I den här kategorin ryms saker som i Sverige ofta täcks av ett universitets basanslag, som lokalhyra, elförbrukning och liknande.

I februari beslutade NIH att man inte längre skulle utvärdera varje institutions egna behov för indirekta kostnader, utan att alla anslag skulle beräknas utifrån att 15 procent av anslaget skulle gå till indirekta kostnader. För jämförelse uppskattar MIT att ungefär en tredjedel av hela universitets federala anslag går till indirekta kostnader, andra institutioner har uppskattat att det ibland kan handla om 70 procent av anslaget.

– Universitet meddelar att man sänker budgetar med fem, tio, femton procent, man slutar med nyanställningar, man tar inte in doktorander. Vi kan inte bara spola tillbaka bandet och ångra de här sakerna. 

I slutändan är inte Julia McNamara orolig för forskarsamhället, som hon beskriver som ”robust”. Snarare är det vilken typ av forskning som kommer kunna utföras som oroar henne.

– Forskningen kommer fortsätta. Det kommer fortfarande finnas företag som går med vinst, men möjligheten att ägna sig åt forskning som kan gagna allmänheten är illa ute.

Nathan Phillips, forskare i ekologi vid Boston University är rakare i sin kritik av den amerikanska regeringen och deras nya linje gentemot forskarsamhället:

– De gör det omöjligt att överhuvudtaget ägna sig åt forskning, säger han.

Vi ses på hans kontor i mitten av den nästan oändliga gatan Commonwealth Avenue. Nathan sitter i ett hus som påminner om en katedral utifrån, med stora välvda fönsterbågar och ljus stenfasad. Utanför går ett fåtal studenter som stannat kvar på universitetet över vårlovet. Inne på kontoret ligger solpaneler, böcker, en wokpanna och olika mätinstrument staplade huller om buller. Jag lägger ner min telefon som spelar in vårt samtal på en huvudlös byst som döljs under några papper.

Nathan Phillips har forskat på hur gasläckor uppstår och hur de påverkar resten av omgivningen. Ett av hans forskningsprojekt resulterade i att man upptäckte flera större gasläckor mitt i Boston, där pengarna kom från National science foundation (NSF). Han menar att det finns självklara fördelar med fortsatt statsfinansierad forskning.

– Om folk älskar att slösa på naturgas, om de vill ha massa luftföroreningar och explosioner, och framför allt om man önskar att den federala regeringen inte bidrog till att uppdaga de här problemen – ja då kanske man ska montera ner hela vetenskapen.

På golvet i Nathan Phillips kontor ligger ett tiotal A4-papper. Varje papper fylls av en stor bokstav skriven i svart märkpenna, tillsammans stavar pappren ”Free Mahmoud”. Mahmoud syftar i det här fallet på Mahmoud Khalil, en av de mest synliga personerna på de stora propalestinska protesterna på Columbia University i New York förra våren. Donald Trump har gått ut och rakt av försökt förbjuda politiska demonstrationer på universitetscampus. Bara några dagar innan jag landade i Boston greps Khalil av ICE inne på Columbias campus.

– Columbia blidkade Trumpadministrationen. De bidrog till och underlättade gripandet av en person som var en del av gemenskapen på universitetet och som fortfarande bodde på universitetets mark. De gjorde det som efterfrågades, men de blev ändå av med 400 miljoner dollar i federala bidrag. Så om någon vill inbilla sig att man kan ligga lågt eller ställa sig in och därmed bli skonad… dålig strategi, tycker Nathan Phillips.

I fallet Columbia menar Nathan Phillips att universitetet gick med på regeringens krav för enkelt. Flera jag pratar med använder termen preemptive obedience, att verksamheter utanför regeringens räckvidd går med på regeringslinjen utan en rädsla för repressalier. Nathan Phillips nämner som exempel att Northeastern University, som också ligger i Boston, tagit bort DEI-sidan från sin hemsida efter regeringsskiftet. Nathan tycker dock att det enda sättet för universiteten att överleva är att stå upp för sina värderingar.

– Att universiteten bara sticker huvudena i sanden, försöker vara tysta och bara hoppas att problemet går dem obemärkt förbi misstar sig å det grövsta, säger Nathan Phillips.

Lunds universitets rektor Erik Renström ser kritiskt på sättet som den amerikanska regeringen använder ekonomiska medel för att påverka hur universiteten bedriver sin verksamhet. ”Det går inte att vara annat än djupt orolig för de hot mot akademisk frihet som framträder i USA och i flera andra delar av världen nu”, skriver han på sin blogg.

– Det är uppenbart att det är vissa områden som är speciellt utpekade. Även i Sverige påverkar politiken forskningen genom att välja var man satsar pengar. Men det är en väldig skillnad mellan det, och att gå ut och jaga specifika ämnen och mer eller mindre förbjuda dem, säger Erik Renström.

Erik Renström menar att den akademiska friheten i USA är hotad och att det i förlängningen också kommer påverka hur man ser på att samarbeta med USA i forskningsfrågor.

– Vi reagerar alltid när politiken går in och har väldigt detaljerade synpunkter. Även om vi har många kollegor i USA som är väldigt duktiga så vet vi att USA som land inte riktigt går att räkna med längre.

Trots detta vill Erik Renström inte stänga dörren för samarbeten med amerikanska lärosäten. Han menar dock att det finns gränser för hur länge ett samarbete kan fortgå

– När vi får forskningsmedel så måste villkoren vara sådana att vi kan garantera den akademiska friheten.

Var går den gränsen?

– Om kollegor skulle säga att de inte kan uttrycka sådant som är etablerad kunskap, om man känner att man inte kan ha friheten att arbeta i den andan, då har gränsen passerats.

”Känner till folk som redan försöker lämna landet”

Många forskare som verkar inom fält som pekas ut som farliga eller problematiska av regeringen är oroliga. I nyhetsartiklar från USA är det sällsynt att se någon uttala sig under eget namn och journalister pratar om att det är ovanligt svårt att hitta intervjupersoner som ens vill ställa upp. De flesta mejl jag skickat har inte fått något svar, och många som väl svarat har avböjt en intervju. Att hitta forskare och universitetsanslutna som delar Trumpadministrationens synsätt har visat sig vara ännu svårare.

Caroline, som egentligen heter något annat, forskar inom epidemiologi vid ett statligt universitet. Fältet hon forskar inom har på senare år ifrågasatts mycket, speciellt under coronapandemin där kritiken mot det amerikanska smittskyddsinstitutet var både stark och aggressiv. Trots det är Caroline slagen av vad som händer med forskarsamhället i USA just nu.

– Mitt universitet har inte skickat några hot eller ens några krav än, utan bara riktlinjer och rekommendationer. Men det är helt olikt allt jag sett tidigare, säger hon.

Universitetet har bland annat rekommenderat att all offentlig information och kommunikation ska rensas från referenser till DEI.

– De har rekommenderat oss som forskar om de ämnena att vi ska byta till forskningsämnen som går mer i linje med regeringens egen agenda, säger Caroline.

När Caroline några veckor innan vårt samtal skulle skicka in en ansökan till NIH märkte hon att myndigheten inte längre tog emot några som helst ansökningar. Hon jobbar nu på ett nytt försök tillsammans med ett gäng kollegor, i den nya texten har de formulerat om syftesavsnittet för att undvika att flaggas som att de arbetar med DEI-relaterade frågor.

– Jag tror att det är en del av regeringens plan att försöka göra det svårt att jobba inom våra fält, så att vi helt enkelt sticker av egen vilja, säger hon.

Om forskningsinstitutioner gick samma öde till mötes som exempelvis den federala biståndsmyndigheten USAID hade det varit nästan omöjligt att bygga upp dem igen, menar Caroline. Hon pekar specifikt på riskerna med att förlora data och kompetens i och med att labb och liknande lägger ner.

– Jag känner till folk som redan försöker lämna landet. I andra auktoritära regimer har vi sett att folk sticker och att det finns en efterfrågan på forskare i de delarna av landet som fortfarande värderar vetenskap. Risken är att det inte kommer finnas någon kvar här som kan bygga upp systemet igen.

Kan forskningen återhämta sig?

När Caroline berättar om sina vänner som överväger att lämna landet minns jag tillbaka till några dagar tidigare, på den där dinern i Brandeis där jag träffade Michael Rosbash.

Rosbashs föräldrar var judiska flyktingar till USA under andra världskriget och lämnade sitt hem i Europa på grund av nazisternas folkmord. Jag frågade Michael Rosbash om var han trodde att amerikansk forskning skulle vara om fyra år, förutsatt att Donald Trump faktiskt kliver av som president 2029.

– Det är svårt att säga. Kommer det få följder? Absolut. Kommer det vara allvarliga följder? Ingen aning, men det är risk som man inte vill ta.

– Ärligt talat så är Nazityskland en passande liknelse. I början av 1900-talet så var Tyskland likt USA i dag, man hade världens överlägset bästa forskningsmiljö. På bara några år förstördes allt eftersom nazisterna slängde ut alla judar och kommunister ur landet.

Michael Rosbash menar att det finns en jämvikt inom forskarsamhället som gör att det hela fungerar. Inte bara ekonomin spelar in utan även den allmänna kulturen, utbildningen, möjligheterna för att skapa sig en karriär och så vidare. Om balansen rubbas kan hela systemet lätt slås ut.

– En enda bombräd kan jämna historiska landmärken med marken. Nu är det här inte en enda handling, men man kan göra oerhörd skada väldigt snabbt. Det tar lång tid att bygga upp det där igen.