Att bli vuxen innebär att kapa sina rötter och hitta en ny mylla att växa i. Men ibland kan rotlösheten göra ont. Ibland lämnar vi sådant bakom oss som var viktigt. Lundagårds studentlivskrönikör Marius Lyckå funderar över sitt ursprung, vad som kan bevaras och vad som har gått förlorat.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Precis som alla högtider definieras påsken i min familj av stora mängder mat och stora mängder stress när denna mat ska lagas. Men påsken är alltid förhållandevis lugn, för den viktigaste aktiviteten är att måla ägg. Vad som än händer måste några timmar sättas av till koncentrerat handarbete med hela familjen samlad runt köksbordet.
Vi målar våra ägg på traditionellt litauiskt vis, vilket innebär att vi lägger prickar och streck av smält bivax på ägg med hjälp av en knappnål. Ägget läggs sedan i färg och när vaxet smälts bort över en låga uppträder ett mönster i vitt där vaxet suttit.
De första äggen blir alltid riktigt dåliga. Muskelminnet har inte riktigt vaknat än och strecken blir sneda. Mönstren blir inte som man tänkt sig och man vill mest kasta ägget i papperskorgen. Jag sneglar mot min mammas ägg som alltid blir helt otroliga.
Och så är det inte bara med äggen. Även litauiskan, som är det första språket jag talade, blir allt rostigare. När jag inte har någon att prata med varje dag, inte tittar på videokassetter med dubbade barnfilmer som mormor skickat med posten, inte tillbringar hela sommarlovet hos mina kusiner, känner jag att ordförrådet krymper. Allt oftare måste jag stanna upp och hitta på hur jag ska förklara begrepp som jag glömt, så jag slipper bli en sån där som blandar in en massa svenska i sitt hemspråk.
När vi flyttar hemifrån och börjar plugga lämnar vi vissa saker bakom oss. Men kanske förlorar vi mer än vi tror? Oavsett om det är en dialekt som slätas ut eller en liten vardagsritual som glöms bort, tror jag att vi alla kan känna igen den där tysta sorgen över att något viktigt inte fick följa med.
Jag oroar mig ibland för hur litauiska mina barn kommer bli. Även om min litauiska är väldigt bra, så är mina yngre syskons inte riktigt lika felfri. Och då kämpade verkligen mamma för att hålla språket vid liv. Hon bodde där tills hon var nästan 30, jag har inte ens haft hemspråk i skolan.
Hur ska då jag kunna föra arvet vidare? Kommer mina barn använda en massa svenska ord när de pratar litauiska? Ha en brytning? Förstå, men inte kunna svara? Och om jag nu lyckas föra vidare språket och kulturen, hur länge kommer det vara? Kommer mina barnbarn att vara litauer?
Jag vet inte vad svaren på de frågorna är. Men jag vet att jag vill hålla mitt arv vid liv.
