Mer än ett decennium har passerat sedan ”Hungerspelens” storhetstid. Nu återvänder Suzanne Collins till Panem – och den här gången träffar det djupare än någonsin, tycker Kayla Dahlberg Pimentel.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Skönlitteratur
Sunrise on the reaping
Suzanne Collins
Bonnier Carlsen
432 sidor
Sunrise on the reaping, den femte och senaste boken i Hungerspelen-serien, kom ut i slutet av mars i år. Det svenska förlaget Bonnier Carlsen har valt att använda originaltiteln, vilket inte är ovanligt för genren men ändå smått frustrerande med tanke på att de tidigare böckerna har svenska titlar… Nåväl. Liksom den fjärde boken, Balladen om sångfåglar och ormar (2020), är det här en förlaga till berättelserna om Katniss Everdeen och Peeta Mellark. Boken handlar om Haymitch Abernathy, känd från originaltrilogin som en alkoholiserad medelålders man vars uppgift det är att förbereda Katniss och Peeta för spelen.
Tjugofyra år tidigare är Haymitch som tonåringar är mest. Han vaknar upp på sin födelsedag och hoppas få tillbringa dagen med sin flickvän. Tyvärr är det också slåtterdag, den dag då årets tävlande i hungerspelen ska lottas fram. Som straff för att ha tagit emot extra ransoner för att förse sin familj med mat står Haymitchs namn med tjugo gånger i namnlängden. Och eftersom det är jubileumsår ska dubbelt så många ungdomar lottas fram… Hans odds är allt annat än gynnsamma.
Jag ska inte sticka under stol med att intrigen i Sunrise on the reaping i hög grad liknar den från den första Hungerspelen-boken. Jag kommer att tänka på fenomenet nostalgia baiting: att förlita sig på gamla omtyckta karaktärer i hopp om att fansen ska förväxla det bekanta med det välgjorda. Frågan är om det är vad Suzanne Collins sysslar med?
Nja, inte riktigt. För det första tycker jag inte det gör något att Sunrise on the reaping påminner om Hungerspelen. Den första boken har i mitt tycke alltid varit den mest gripande. Berättelsen är ett vinnande koncept: en vanlig tonåring som tvingas delta i en dödslek som regeringen infört som straff för att befolkningen en gång i tiden försökt göra revolt. Det hela direktsänds sedan för att underhålla överklassen, men huvudpersonen vägrar låta sig avhumaniseras. Premissen är så beckmörk att även George Orwell hade fått rysningar!
Premissen funkade när den första Hungerspelen-boken gavs ut och den funkar ännu bättre i dag. För genom att skildra den splittrade nationen Panem och dess medborgare lyckas Suzanne Collins kasta ljus på mycket av det som är fel i den riktiga världen: ökande klassklyftor, demokratier som urholkas och regeringar som manipulerar informationsflöden och sprider propaganda. Suzanne Collins har hittat tillbaka till själva kärnan i Hungerspelen: en kärna som är skrämmande aktuell.
Det blir också snabbt tydligt när man läser boken att Suzanne Collins inte förlitar sig på gamla meriter. I stället använder hon det läsarna minns från de tidigare böckerna som ett sätt att skapa förväntningar. Genom att sedan ömsom infria, ömsom krossa dem, skriver hon fram hjärtslitande vändningar och cliffhangers som får läsaren att flämta till om och om igen. Sunrise on the reaping är så. Fruktansvärt. Spännande. Under tiden det tog mig att läsa färdigt boken försummade jag både disk, städning och partner. Jag fann mig själv mitt i en uppslukande, nästan frenetisk läsupplevelse.
Nostalgia baiting eller ej, det här är en berättartekniskt mästerlig roman med en samhällskritisk ansats i en värld som behöver det som mest! Det kan mycket väl vara den bästa boken i hela serien.
