Är du den som sparar sig till demonstrationstågen på 1 maj, eller inställer du dig plikttroget till så väl valborg, skvalborg, kvalborg, finalborg som katastrofalborg? I vilket fall bör du veta om att det som sker i Lund i skarven mellan april och maj är en del av en uråldrig tradition.

För långt mer än tusen år sedan, hos kelterna, existerade det en eldhögtid i norra Europa som är roten till det siste april vi i dag firar från brassestolar framför Vita scenen i Lund. Festen, som kallades Beltane, firades enligt Encyclopaedia Britannica den första dagen i maj, i början av sommarhalvåret. Stora eldar tändes för att skydda djuren som just släppts ut på bete från sjukdomar, rovdjur och övernaturliga väsen.

Det vårpirr som får dagens student att resa sig trots bakfyllan och släpa sig till Stadsparken klockan sju på morgonen, måste ha varit en fullkomligt berusande frihetskänsla för den tidens människor. Klarade man vintern klarade man antagligen resten av året. Äntligen skulle mat växa igen. Det var värt att fira.

Läser man i Nordisk familjebok, inser man att det förkristna Norden hade en motsvarande högtid som inträffade på samma datum – vårblotet. Senare, när kyrkan etablerade sig i Sverige under 1000- och 1100-talen, arbetade den för att göra de viktiga hedniska festerna katolska. Därför gjordes 1 maj till en viktig helgdag.

Det var först ännu lite senare, under medeltiden, som högtiden blev en studentfest. Djäknarna, medeltidens ”studenter”, kunde inte söka CSN. För att tigga ihop pengar till sin studiegång fick de i stället genomföra lustspel på 1 maj. När prästerskapet förbjöd dem att ringa i kyrkklockorna tog de, enligt Nordiska muséets hemsida, upp den urgamla seden att tända brasor för att locka folk.

Under 1400-talet döpte kyrkan dagen till valborgsmässodagen till minne av det tyska helgonet Walpurgis eller Valborg. Men folktron var djupt rotad. Med den tyska helgondagen kom med tiden också bruket att tända eldar för att skrämma bort onda andar tillbaka – denna gång i form av häxor, eller ”walper”.

När reformationen av den svenska kyrkan genomfördes på 1500-talet förbjöds firandet av helgondagar, och därför förbjöds firande på valborgsmässodagen 1 maj. Festande på valborgsmässoafton 30 april ansågs inte vara kopplat till helgondyrkan och motarbetades inte lika häftigt. Därför levde den folkliga festen vidare på aprilmånadens sista dag.

Namnet Valborg fastnade inte överallt eftersom högtiden redan funnits under omkring ett halvt millennium när helgondagen skapades. Då den gamla traditionen var särskilt starkt befäst kring studentstäderna, är det inte förvånande att man än i dag säger ”siste april” i Lund i stället för det katolska namnet.

Genom århundradena hade högtiden periodvis varit ett irritationsmoment för ordningsmakten i Lund och Uppsala, men på 1800-talet började en utveckling som var svår att hantera. På KulturportalLund.se kan man läsa om hur studenter från och med 1860-talet sprang genom den skånska universitetsstaden och tömde stadens vattenbrunnar för att hindra krögarna från att blanda ut sin punsch. I det eskalerande kaoset förnyades de studentikosa traditionerna kring siste aprilfirandet i Lund och några av dem lever kvar än i dag.

I det eskalerande kaoset förnyades de studentikosa traditionerna kring siste aprilfirandet i Lund, och några lever kvar än i dag. Under 1800-talet sprang studenter genom professorernas korridorer och bankade på dörrarna medan de skrek ”vivat”, alltså ”leve” efter de lärare de tyckte om, och ”periat” alltså ”försvinn” eller ”dö” efter de mindre populära. De fraserna bevaras än i dag i Lunds universitets studentkårers ordförandes årliga tal till universitetsrektorn den första maj.

Fortfarande 1908 kan man läsa om att beriden polis kallades in för att skingra en stor samling studenter som fört oväsen medelst dragspel i Lundagård mitt i natten, och vid mitten av tjugotalet stod det återigen i Svenska Morgonbladet om ”skandalösa vårorgier i Lundagård”.

Universitetets Idrottskollegium ville gärna ändra på högtidens destruktiva karaktär, och 1928 organiseras för första gången idrottstävlingar mellan studentnationerna på siste april. Huvudgrenen var dragkamp. Senare utvecklades också mösspåtagningsceremonin i koppling till detta evenemang.

Det lättade universitetets bekymmer under många år. Mot slutet av 1990-talet började dock festandet läcka över från det spritosande men organiserade sportandet i Lundagård till det spontana supandet i Stadsparken. Här blandades universitetsstudenter med ungdomar och annat folk från resten av staden. Parkförvaltningen var i kris och parken förstördes år efter år av de växande skarorna av firare.

Vid millennieskiftet bestämde sig Lunds kommun för att göra samma sak med den upproriska festen som kyrkan på medeltiden och universitetet på 1920-talet: anamma den. Genom att finansiera bajamajor och vakter kunde parken skyddas och poliser upprätthålla lugn och ordning.

När pandemin utbrutit 2020 lyckades ett berömt kommunalt försök att helt förhindra festen. Nyheten om hur staden spred hönsbajs i parken för att hindra festsugna studenter nådde dagstidningar i hela världen. Den gången vann ordningen över festen.

Men som det så ofta har visat sig, verkar siste april omöjlig att kväsa. Så fort pandemin var över 2022 rapporterade Sydsvenskan att firarsiffrorna återgått till de tiotusental som de varit förr.

Om man så ska få den medeltida kyrkostiftsledningen, 1800-talets polisväsende, universitetsledningen och kommunen efter sig – om det så ska sluta med 12 ton dumpade sopor i Stadsparken per år, extra polisinsatser och en hel stad med bakfylleångest – vårkänslan måste helt enkelt firas!

Fyra generationers siste aprilminnen

Rolf Berzell

Pluggade i Lund: 1965–1972

Läste: Engelska

Bästa minne av siste april:

– Ett år bestämdes det i sista stund att firandet skulle äga rum i en tom femrummare som jag delade med en som också hette Rolf. 3 maj, dagen efter sista högtidsdagen på den tiden, blev vi vräkta för att vi hade levt bus.

Vad hade ni gjort?

– Vi dansade… Dansade jenka.

Jenny Loftrup

Pluggade i Lund: 1992–1995

Läste: Lärarlinjen

Bästa minne av siste april:

– Champagnegloppen på Östgöta! Det var ju the shit. Och när jag och en kompis kom dit ett år så var det helt fullt. Det bara kokade där inne: det sprutade champagne och folk hoppade och dansade. Vi kom för sent och blev inte insläppta. Men jag minns hur vi klättrade upp för planket, och hur det blev ett awkward moment när man låg på längden och såg alla människor därnere och fastnade med ryggsäcken som var full med öl och någon gammal fläskkotlett som man skulle grilla. Men vi kom in båda två till slut.

Rasmus Trappe

Pluggade i Lund: 2009-2023

Läste: Fysik, arkeologi, historia

Bästa minne av siste april:

– Jag minns en gång när vi stannade lite för länge i Stadsparken. Det är som någon ringt en ringklocka vid 17-tiden för helt plötsligt märker vi att vi är de enda studenterna som är kvar. Nu är det bara folk från kranskommunerna och framför allt en massa gymnasister, mellan-(!) och högstadiebarn kvar. Vi rör oss mot stan och på vägen ut ser vi en sista minnesvärd syn: Mot det lilla gjutjärnsstängslet vid dammen har polisen radat upp ca 15–20 killar som ser ut att vara max 13 år gamla som de på riktigt muddrar för att se om de har något på sig.

Evelina Ekman

Läser i Lund sedan: 2022

Läser: Sociologi

Bästa minne av siste april:

– Det var fest på Marathon som vi egentligen inte hade tänkt gå på. Men det var min killes syster som höll i det, så vi kände oss ändå tvungna att svänga förbi och göra ett mellanstopp. Hon skulle bara grilla med några kompisar och ha lite innegårdsfest. Sen kom det två killar och frågade om de fick börja DJ-a för de hade med ett DJ-set och högtalare, allt möjligt. De stod på parkbänkarna och satte upp sin station och snart trillade det in hur mycket folk som helst. Det blev värsta festen, helt underbart.