Redan i ung ålder kastas vi in i institutioner som ska forma/fostra oss till att vara goda samhällsmedborgare. Dagis, förskola, skola, you name it. Det ligger väl vid yttersta vikt att göra det beroende på hur man tittar på det. Jag tänker här inte problematisera förskolan eller skolan, då jag siktar att få skriva ett par ord om något mer lättsamt. Dessutom är inte detta en debattblogg, det skulle kunna vara det, men det är det inte. Varpå jag för tillfället håller mig till det område som jag har en doktorsexamen i – mitt liv givetvis.
Imorse skuttade jag glatt runt i min lägenhet (vem gör inte det på morgonen liksom?), tills jag slog blicken på min krämvita billy-de-luxe bokhylla där jag såg en massiv rosa mapp ligga på översta hyllan. En värme sökte sig över mitt bröst och en melankolisk glädje spred sig i vartenda fiber av min kropp.
Den några kilotunga rosa mappen och dess innehåll (vartenda ark av papper jag fick på Kvarnby Fhsk under mitt sista år) betyder mycket för mig, eller rättare sagt så är det vad den symboliserar som betyder mycket för mig. Det den symboliserar är de mellanmänskliga mötena som jag deltog i på Kvarnby Folkhögskola. Från lektioner till raster. Som skapade mitt nutida jag.
Den symboliserar att en tjej som jag- som har varit med om min beskärda del av trubbel, och som inte har haft några ambitioner att lära mig något eller ens brytt mig om något förutom min egen miserabla miserabilitet kan gå från att vara förrnämnda till att bli framåtskridande, social, hungrig efter att veta mer och förstå vikten av kunskap. Detta och en gedigen kunskap utvann jag genom de varma mellanmänskliga mötena på Kvarnby Folkhögskola.
Jag bär med mig detta i mitt hjärta, och även i min rosa mapp som alltid kommer få stanna kvar i min krämvita billy-deluxe bokhylla som en symbol för att saker och ting alltid kan förändras till det bättre om man tillåter sig själv att våga inspireras av sin omgivning.
Den rosa mappen kommer även till att stå som en symbol för man måste ibland tvinga sig själv att byta glaset i de glasögonen man har på sig, då det glaset man har, har kanske repats till den grad att det inte går att se ut ur dem längre och där bågarna dessutom är ihoplappad med maskeringstejp. Att bågarna är ihoplappad med maskeringstejp gör inget, dem fungerar ändå och gör även att man får en distinkt ”look”, men att inte kunna se något gör att man fumlar runt halvblind i en värld som är för fantastisk för att missas.
Avslutningsvis i detta nostalgiska inlägg om mitt älskade Kvarnby, vill jag bara påpeka att ovanstående metafor är den längsta jag någonsin har skrivit och även mest invecklade. Jag hoppas att budskapet gick fram.
Jag vill även tillägga ett kärleksfullt tack till alla på Kvarnby Folkhögskola. Kvarnby Folkhögskola är verkligen en ”ovanlig skola för vanliga människor”. <3
T.
ps. Om ni vill veta vilken skola det är jag pratar om, besök följande länk: http://www.kvarnby.fhsk.se/ ds.
