Islamofob, provokatör, konceptkonstnär – många etiketter har tillskrivits Lars Vilks – men vilken etikett tillskriver han sig själv?
Studentafton har sedan en tid tillbaka bokat gäster som på olika sätt befinner sig på gränsen för vad som uppfattas som smakfullt inom universitetsvärlden. Det tydligaste exemplet är när de bjöd in swishjournalisten Joakim Lamotte i samtal med den kontroversiella författaren och etikdoktorn Ann Heberlein i oktober förra året. Facebookkommentarerna lät inte vänta på sig i det fallet.
Men gästen Lars Vilks, född 1946, väckte inte lika starka reaktioner. Kanske beror det på valet av samtalsledare, konst- och kulturkritikern Dan Jönsson. Kanske på att Lars Vilks har en bakgrund inom universitetsvärlden som professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
1987 avlade Lars Vilks en doktorsgrad i konsthistoria vid Lunds universitet. Han hör hemma i en tradition av konceptkonst, vilket innebär att alla omnämningar i media, turer i domstolar och allmänhetens reaktioner blir en del av hans verk. Den mediala bilden av Lars Vilks är på så sätt också en del av hans konst.
Denna Studentafton håller till i Piratensalen på Grand hotel. Vi blir tillsagda att stänga av platsfunktionen på våra telefoner och har inte fått berätta var aftonen ska äga rum. Minst sex säkerhetspoliser är i byggnaden, och ett gäng stora bilar med tonade rutor står utanför.
Lars Vilks lever under strikta säkerhetsföreskrifter och har livvakter dygnet runt. Detta sedan han blivit mordhotad efter att ha ritat en Muhammedkarikatyr i form av en hund år 2007. 2015 utsattes en lokal i Köpenhamn för ett terrorattentat med islamistiska förtecken, på grund av att Lars Vilks skulle dit och föreläsa.
Detta förfarande har gjort att han har fått sympatisörer i form av bland annat Sverigedemokrater och högerextrema grupperingar.
– Men Sverigedemokrater godkänner egentligen inte den typen av konst som jag ägnar mig åt, säger Lars Vilks.
Vilka bevekelsegrunder han hade för att karikera profeten Muhammed som en hund kommenterar han inte, åtminstone inte i raka ordalag. Den 11 september 2012 deltog han i den antimuslimska konferensen Sion i New York, för att föreläsa om sina upplevelser av dödshot efter att han hade målat sina karikatyrer.
Journalisten Jan Josefsson följde då med för att dokumentera, och ställde raka frågor om Lars Vilks politiska position i SVTs Uppdrag granskning. Frågor som vi ännu inte har fått svar på. Lars Vilks har blivit kritiserad för att han inte tar resolut avstånd från antimuslimska åsikter.
– Jag tänkte att det här hade gjorts förut och att ingen skulle bry sig om det, säger han angående Muhammedkarikatyrerna under Studentafton.
Men han ångrar ingenting.
– Jag kunde inte veta vilka konsekvenser det skulle få.
Studentafton med Lars Vilks bjuder på en konsthistorisk exposé. Lars Vilks förmedlar bland annat att provokation är en förutsättning för konsten. Han exemplifierar med Marcel Duchamps “ready-made” – pissoaren som ställdes ut på Museum of Modern Art i New York redan 1917.
– Världen var inte redo för det, den var långt före sin tid.
Lars Vilks intresserar sig för långdragna projekt. Nimis – det omskrivna spontanbygget intill strandkanten – har stått i Kullabergs naturreservat i drygt fyrtio år, och Lars Vilks kamp mot Länsstyrelsens byråkrati i fråga om bygglov, har pågått ungefär lika länge.
När jag och mina kollegor besöker Nimis inser vi snart att det är en fysisk utmaning att ta sig dit. Jag hinner fråga mig själv om vi kommer att komma fram. Men när ljusgröna ”N” dyker upp på träden börjar jag ana vårt mål. I den branta stenbacken får vi syn på en tunnel av ihopsnickrade grenar och plankor som snart ska visa sig i sin fulla bredd. Vi är framme.
Enligt Lars Vilks började projektet som en hämnd mot havet, då han i unga år var med om vad som skulle ha kunnat bli en drunkningsolycka.
– Jag ville visa havet att jag inte viker mig, säger han under Studentafton.
När vi ska ta oss därifrån blir jag så andfådd att jag måste vila flera gånger. Innebär det att Lars Vilks, som har lovat att sköta underhållet fram till år 2030, har en god fysik? Jag frågar honom det under den halvtimme som jag har fått med honom efter Studentaftons slut.
– Ja, än så länge funkar det. Jag skuttar ner! säger han till mig.
Förr besökte han konstverket dagligen för att sköta underhåll och bygga vidare på projektet. Sett till hans levnadsförhållanden är det inte längre möjligt.
– Jag kan inte säga exakt när jag är där men det blir ungefär en gång i månaden, säger han.
Nimis påminner mig om de kojor som jag har byggde i skogen som barn. Är Nimis en barndomsdröm?
– Nej, inte alls. Jag var inte bra på att snickra när jag var barn, säger han.
Och om sanningen ska fram är han väl inte någon vidare hantverkare i dag heller. Visserligen har han fått sin byggnadsstil godkänd av ”ingenjörer” – men spikarna sticker ut åt alla håll och kanter och man får vara uppmärksam så att man inte river sig.
Nej – tillgänglighet tillhör varken Nimis eller Lars Vilks starkaste sidor.
Att Nimis är ett slags lek, en medial, byråkratisk nagel i ögat, förstärks av att Lars Vilks har etablerat en egen valuta och utnämnt området där Nimis (1980) och cementbygget Arx (1991) ligger till en självständig stat. Ladonien har enligt Wikipedia cirka 15 000 invånare i form av nomader som besöker platsen. Runt 40 000 personer besöker den 1 km2 stora platsen årligen.
I dag ägnar sig Lars Vilks mestadels åt traditionellt oljemåleri, som figurativa porträtt och landskapsmålningar. På sätt och vis är det så långt borta från konceptkonsten som man kan komma. Jag undrar om detta är ännu ett sätt för honom att komplicera den mediala bilden av honom själv. Den frågan svarar han nej på.
Men det är inte utan ett leende som han berättar att människor som beställer porträtt av honom ofta får förvirrade reaktioner när de berättar vem konstnären är.
