Det tvåhjulade tyranniet orsakar djupa känslomässiga men för Lunds studenter. Eller, frågar sig Viktor Wallén, är det bara jag?
Något av det allra heligaste för lundastudenten är cykeln. Det pedaldrivna fordonets helgonskap kan skönjas utanför nationer som institutioner, där hundratals står uppradade likt kyrkbänkar. Den finns med i traditioner som tandemstafetten och cykelfester (TDC: Jackass edition). Livet i Lund utan cykeln är ett syndigt liv.
Jag har ingen cykel. Vi gled isär efter ett turbulent förhållande. Det var ingens fel egentligen, men den skulle bestämt krångla med bromsarna – trots att jag precis lagt 300 kronor på att laga dem. Och så mycket den behövde pumpas! Jag gjorde mitt bästa med den lilla pump jag har, men cykelns behov var omättligt.
Först kom frågorna om hur det är att vara cykelsingel – cyngel. Jag svarade faktaenligt: ”Jag knallar på.” Varje cyklist jag såg påminde mig om de turbulenta duster som ofta slutade i tårar; mestadels mina. Ingen saknad överhuvudtaget. Livet som cyngel passade mig utmärkt.
Friheten strömmade genom kroppen med varje självständigt steg. Inte längre bunden till någon annans behov av smörjning eller pumpning, kunde jag utforska mina egna preferenser.
Till exempel: kan du med gott samvete cykla igenom en kyrkogård? Lägga till ”osmort gnisslande” till de dödas redan långa lista över problem? Så klart inte, din dummis. Endast en sann, traskande trafikpuritan kan uppskatta minneslundernas fridfullhet. Det du. Sådana här guldkorn missar du till hjuls.
Det är inte att säga att jag inte påverkas av cyklisternas sorglösa susande. Skratten som ekar längs med Lunds gator och torg skakar min tappra fasad och får mig att dränka ensamheten i en blandning av stark och mild sås; kacklande att de stackars satarna minsann inte kan cykla och äta samtidigt.
Tyvärr kommer du aldrig känna dig mer som det tredje hjulet än när du är cyngel. Känslan kommer leda dig till polisens cykelauktion, sökandes efter ett rebound. Simsalabim, så gråter du vid en av Lunds tre fungerande pumpstationer – igen. Cykeldiktaturen Lund – ett begrepp myntat av en viss medievan historieprofessor – har denna växelverkan på oss alla.
Likt en diktatur har det tvåhjulade tyranniet ett starkt institutionellt stöd, men den är i slutändan – som postmodernister påmint och ägt oss med i flera decennier – en social konstruktion. Du behöver faktiskt inte cykel för att ta dig mellan Delphi och Juridicum, du behöver bara planera ditt liv bättre. Och cykelfest: livsfarligt! Låt din krystade TDC stå på egna ben i stället.
Därför skanderar jag som cyngel: Våga vara självgående! Stå emot denna vanföreställning att livet blir lättare till hjuls. Nästa gång du planerar att bli cyklist: ta en promenad.
