I Vigdis Hjorts nyutgivna roman söker berättarjaget desperat efter barndomens upprättelse. Nina Morby läser med igenkänning.
Jag minns ett samtal jag hade med mina vänner förra sommaren. Någon i sällskapet, det kan ha varit jag själv, ställde frågan “Till vilken grad känner era föräldrar er”, varpå svaret skulle innehålla en uppskattning i procent. Hundra procent innebar alltså att den som svarade upplevde att föräldrarna kände vederbörande helt och hållet. Noll procent betydde i princip att föräldrarna var att betrakta som främlingar.
Frågan skapade en del obehag, åtminstone hos mig själv. Antagligen mot bakgrund av den bland många ohotade uppfattning att våra föräldrar ska känna oss, om inte bäst, så åtminstone väldigt bra. Men också det sorgliga i alternativet; att våra föräldrar inte skulle känna oss alls.
Under läsningen av Vigdis Hjorths nya roman Är mor död gjorde sig händelsen påmind för mitt inre öga. Berättarjaget Johanna återvänder till sitt födelseland Norge efter mer än tre decennier i USA. Under tiden hon bott där har kontakten mellan Johanna och hennes familj varit så gott som obefintlig. Samtidigt inträffar en triad av händelser från vilka relationen, i synnerhet den mellan Johanna och hennes mor, får sina törnar: Johannas konstverk Barn och mor 1 och Barn och mor 2, samt pappans begravning där en av två döttrar, Johanna, uteblir.
Mycket i vigdis Hjorths nya roman påminner om hennes tidigare mästerverk, den internationellt hyllade Arv och miljö (2016), där berättarjaget söker upprättelse för sina barndomstrauman i samband med en bouppteckning efter pappans död. Båda berättelserna tar avstamp i en för Vigdis Hjorths numer bekant frågeställning: Hur viktigt är det för oss att göra upp med vår historia, och kan vi leva ett liv utan samma upprättelse?
Frågan är retorisk, vilket läsaren snart blir varse om. I Är mor död ryms en sårig mor-och-dotterrelation, präglad av ett barns otillräcklighet och en mamma vars oberäknelighet skapar en skickligt projicerad ängslan hos både berättarjag och läsare. När ålderns höst är kommen, för såväl Johanna och i synnerhet hennes mamma, uppstår ett vakuum av obesvarade frågor. Efter alla hennes aldrig avslutade inre monologer söker Johanna därför en dialog med mamman. Kör med bilen till Arne Bruns gate 22, där mamman bor, och vakar utanför porten likt en förälskad tonåring spejar i högstadiets korridorer.
På så vis påminns läsaren om kärlekens kraft över rim och reson, oavsett om den är romantisk eller, som i detta fall, blodsbunden. Johannas mamma avvisar alla försök till kontakt, svarar inte på brev eller telefonsamtal, och uttrycker med all önskvärd tydlighet genom sändebudet Ruth, Johannas syster, att hon önskar att kontakten förblir oupptagen.
Skillnaden mellan att bli avvisad av en partner och en mor görs dock smärtsamt tydlig genom romanens gång. Johanna mister inga drömmar om en gemensam tillvaro tillsammans med sin mamma, i stället mister hon delar av sig själv och sin egen historieskrivning som tycks nödvändiga för hennes inre lugn, kanske rentav överlevnad. Att avvisas av sin föräldrar är, som författaren skriver, sällsynt, och därför ytterst svårt att acceptera.
Vissa passager är särskilt starka, som scenen från Johannas barndom, på toaletten där hon hittar en balja med blodfärgat vatten och förstår att det kommer från mammans vänstra underarm, där skärsåren skymtar likt texturen på en linneduk. När Johanna minns scenen grips hon av en sällsynt ömhet till sin moder. Känner ett akut behov av att se underarmen som för att validera sina minnen av den i en slags bekräftelse på att något mer gömde sig under sin moders hårda skal. Att få komma under huden på sin mamma, bakom den förljugenhet som förklätt deras relation.
Vigdis Hjorth skriver medvetet grammatiskt inkorrekt, vilket syns redan i romanens titel “Är mor död”; en fråga utan frågetecken. På så vis bjuder författaren in i det allra innersta hos berättarjaget, i ett språk vars anspråkslöshet påminner om en dagbok. Jag känner en känsla av skam skölja genom kroppen under läsningens gång, som om jag läser något som bara är skrivet för författaren, eller berättarjaget, själv att återgå till.
Kanske är det därför som berättelsen kommer mig nära. Eller också beror det på att jag själv inte har haft kontakt med min ena förälder på över ett decennium. Stundvis känns boken därför nästan teraupetiskt. Jag läser de sista sidorna med en känsla av samhörighet. Ett välkomnande in under huden på någon jag inte känner, men som känner mig.
