Följande är vinnaren av Lundagårds novelltävling som utannonserades tidigare i vår. Den är skriven under pseudonymen Malvina Solar.
”Vänta, du laggar lite nu.”
Astrids gestalt glitchar mot min vardagsrumsvägg, hälften av henne ser ut att vara inne i den. Hon vandrar gärna omkring när hon pratar, vilket inte går särskilt väl ihop med holotalk-tekniken. Hon måste ha gått utanför sidosensorn. Igen.
”Mm, jag vet, den här jävla holocasten…”
”Du kan inte kalla det så, kom igen.” Jag är på ännu mindre humör än vanligtvis för Astrids smaklösa humor.
”Det hade varit ett perfekt namn om det inte var upptaget. Tillbaka till dig nu.”
”Mm… så vad tycker du att jag ska göra då?”
Hon sätter sig på bilden av sin stol i mitten av mitt rum, ger mig storasysterblicken: sympatisk, på ett nedlåtande sätt.
”Som sagt, jag tycker att du ska ta tabletterna sekunden du kommer ut från kliniken imorgon.”
Jag vet vad hon tycker, och att hon nog vet bäst. Hon är förnuft och jag är känsla, och min specialitet är överflödig. Känslor kan botas eller alstras efter behov, åtminstone numera. Mina föräldrar var helt frälsta när Amoripro lanserades. Ingen läkare hade skrivit ut sådant när sjukvården var statlig, menade de.
”Jag fattar att du är ledsen”, säger Astrid. ”Noah behandlade dig som skit, och det är inte första gången. Jag fattar inte varför du inte rensat bort honom tidigare, och satsat på typ Oscar.”
”Jag hade jättegärna varit kär i Oscar, men…”
”… du vill köra naturligt”, fyller Astrid i. Det hade verkat medkännande om hon inte himlat med ögonen. ”Funkat bra hittills.”
Förr var det hon som kom till mig för kärleksråd. Hon kunde vara smärtsamt, upp över öronen förälskad – tills känslorna besvarades, och genast neutraliserades som efter ett avslutat spel, mot hennes vilja. Amoricas etablering som psykiatriverksamhet och simultana lansering av Amoripro och Amoricon ledde till hennes första riktiga förhållande. Det var 2032. Har hon och Oliver varit tillsammans så länge?
”Förlåt.” Hon har rest sig upp, och vandrar runt stolen i en liten cirkel. ”Men det är svårt att se dig såhär, utan kontroll över din egen situation, när det är så enkelt att bara…”
”Jag fattar vad du menar”, säger jag, ”men det är svårt. Jag älskar ju honom.”
”Jag älskar Oliver.” Hon är stött, för hon vet vad jag menar. ”Kärlek är kärlek. Jag är bara inte kärlekens bitch.”
”Tack för den.”
”Förlåt.” Vi är tysta en stund. ”Ska du göra det då?”
”Mm.”
Klockan är 8:45. Ett par sitter mittemot mig i väntrummet på Amorica-mottagningen. Killen håller tjejens hand och tittar förväntansfullt mot provtagningsrummet med jämna mellanrum. Han ser väl fram emot att de snart ska hålla varandras hand i stället. Tjejen sneglar mot mig och jag skäms lite. Jag är ett lika uppenbart Amoricon-fall som de är ett uppenbart Amoripro-fall. Gråtsvullna ögon och allt. Noah har fortfarande inte svarat på mina meddelanden, som jag var dum nog att skicka igår natt. Jag hoppades att han skulle protestera mot Amoricon, vilket förstås var idiotiskt. Om hans sätt att göra slut var att ligga med sin kursare på en fest jag lämnat för att inte göra bort mig genom att spy i nämnda kursares badrum – hur kan jag fortfarande inbilla mig att han bryr sig om mig? Tillräckligt för att ha kommit tillbaka till honom efter tidigare uppbrott. Liknande uppbrott, till och med.
”Anneli och Marcus?” En sköterska vinkar in paret. Astrid har berättat om hur det funkar någon gång. Amoripro framkallar en cocktail av förälskelse – libido, eufori, förväntan, lätt ångest. Man tar det tillsammans med sin partner, en hög dos i början och en lägre, stående dos därefter. Resten löser sig självt, tydligen. Abra kadabra, du är kär. För en gedigen extra summa lägger de till ett lätt beroendeframkallande preparat att ta samtidigt, skräddarsytt efter partnerns feromonprofil. Därav provtagningen. En sorts trohetsgaranti. Astrid tog sin första dos Amoripro redan inför första dejten med Oliver. Hon sa att det kändes som MDMA, men kostade det dubbla.
En korthårig, kanske 45-årig kvinna med stora, moderiktiga glasögon tittar ut från ett läkarrum. ”Selma Arvidsson?”
Jag har inte varit på en läkarmottagning sedan jag var tonåring. Miljön gör mig obekväm. Det ser annorlunda ut här jämfört med de kommunala mottagningar jag minns från barndomen. Större, stilrenare. Mer högklackat. Läkaren knappar fram min journal i datorn, jag kan urskilja det översta. Selma Arvidsson, 28 år. Inkomstnivå: gul.
”Du har inte använt någon av våra produkter tidigare, ser jag. Var det någon som tipsade dig om Amoricon?”
”Ja. Eller jag vet inte, alla känner väl till det?” Läkaren nickar gillande.
”Tar du några andra läkemedel?”
”AstroCalma ibland. För sömnen.”
”Hur funkar de för dig? Amorica har ju ett lite mer nyutvecklat sömnpreparat som… “
”Det är lugnt.” Jag är för trött för reklam.
”Såklart.” Läkaren vänder stolen så att hon sitter rakt mot mig. ”Vet du hur Amoricon fungerar?”
”Det tar bort förälskelse”, svarar jag, ”behöver jag veta något annat?”
”Nej.” Läkaren ler.”Det fantastiska med Amoricon som produkt är att den inte påverkar ditt känsloliv i övrigt. Du ska inte uppleva någon nytillkommen känsla av apati eller melankoli. Möjligen en behaglig rofylldhet, annars ska allt kännas som vanligt.” Hon vänder sig till datorn igen, petar runt lite på skärmen. ”Du tar två tabletter första gången, sedan en tablett dagligen i en vecka så ska du vara nollställd. Du får också med dig några extra doser för profylax, där du ska ta en tablett om du råkar komma i kontakt med objektet för förälskelsen.” Hon tar upp två förpackningar ur en skrivbordslåda, en grön och en rosa. ”Du kan ha svårt att bli förälskad på naturlig väg en period efter Amoricon, så jag föreslår att du köper till Amoripro.” Hon håller upp båda förpackningarna med ett insisterande leende. Lite scharlakansrött läppstift har fastnat på hennes tänder. ”Finns det någon bättre kur för ett krossat hjärta än en nyförälskelse?”
”Jag vill nog avvakta lite. Förlåt.” Varför ber jag om ursäkt?
”Absolut.” Hon sträcker fram en chipläsare. ”Då blir det…”
Jag stänger ute beloppet ur mina öron och min tanke och blippar fingret mot läsaren.
Det är grådisigt när jag kommer ut och jag saknar cigaretter. När jag går över en parkering en bit från mottagningen står en lång, blond kille i mockajacka på andra sidan bilarna. Min puls reagerar innan jag ens hinner fatta att det är Noah. Jag adrenalinkickar som inför ett rovdjur och vill fly, fast åt fel håll, mot honom. Väntade han på att jag skulle passera förbi här efter läkarbesöket? Låt honom inte stoppa dig nu, hade Astrid sagt. Återta kontrollen, och så vidare. Men bara att se honom efter den senaste tidens abstinens gör mig så gott som berusad, och jag accepterar fullt ut min desperation att vara så nära källan till den berusningen som möjligt. Jag längtar inte efter kontroll. Jag längtar efter cigaretter, och efter den här jävla killen. Han har inte märkt mig än, jag sicksackar åt hans håll mellan bilarna. Jag tvärstannar vid det plötsliga ljudet av en biltuta någonstans mellan mig och Noah. Han tittar mot ljudet, nästan mot mig, men inte på mig. Han tittar på sin kursare, som går ur bilen. De hälsar och hånglar och så var det med det.
Borde inte hat och kärlek ta ut varandra? Här har man gått och fått för sig att de två är motsatser, och så är de i någon sorts förvriden maskopi i stället. Tredje sömnpillret utan effekt. Om vodkan inte ger resultat kanske jag provar hela burken. Jag tittar i mobilen igen, öppnar Noahs chatt, jag vet inte vad jag väntar på. Astrid med sin oortodoxa dygnsrytm är online, men jag vill inte prata med henne. Jag vill bara sitta kvar på värmegolvet i badrummet och gråta tills jag slutar existera och, snedstreck eller, slutar känna. Ingen saknad, ingen ilska, ingen svartsjuka som genomsyrar mina hjärnvindlingar som ett frätande mögel. Jag glor på de där jävla tabletterna. Jag tog ut de två första ur förpackningen för fyra timmar sedan. De glor tillbaka från toalettbordet, fortfarande spottglansiga. Vi glor på varandra en timme till innan jag spolar ner dem i toaletten.
