De blir fler, piggare, friskare och kräver sin rättmätiga plats i samhället. Vilka är de? Pensionärer och människor i gruppen 65+. Lundagårds Oskar Hedman gästade tisdagens Studentafton ”Gammal är äldst – om synen på äldre i Sverige.”
Att Studentafton arrangerar ett evenemang om synen på och behandling av äldre samma dag som det framkommer att Gislaved kommun försökt förbjuda läskedrycker på äldreboenden, är samtidigt passande och sorgligt. För visst är den tarvliga synen på ålderdom och gamla människor (personer över 65) i Sverige förlegad och förenklad. För utomstående förefaller det förmodligen vara ett av vårt lands mest utstickande och bisarra kulturella drag.
Möjligtvis blåser förändringens vindar nu när till och med studenter (läs Studentafton) uppmärksammar denna problematik. I ett samtal modererat av journalisten Andreas Ekström får TV/nyhetspersonligheten Claes Elfsberg, Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, psykiatriprofessorn Ingmar Skoog och riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L), återge sina upplevelser och synpunkter på ämnet i fråga. Tanken är väl att om man bjuder in en kändis, en biskop, en vetenskapsman och politiker så kan det väl omöjligen gå åt helvete.
Åt helvete går det inte heller. Relevanta redogörelser och resonemang görs av panelmedlemmarna. Vi får bekanta oss med begreppet ålderism (diskriminering av äldre), att människor som är 65+ är mycket friskare än tidigare generationer och att gruppen motsvarar över 20 procent av Sveriges befolkning – men till synes saknar både medial och politisk representation. Pikant nog består också 70-åringars liv i dag av sådant som 20-åringar vill ha men saknar, det vill säga sex, alkohol och frånvaro av depressioner. Ingmar Skoog uppläxar oss oupplysta att pensionärer som behöver någon form av assistans och äldre som lever på äldreboenden, utgör en klar minoritet av målgruppen 65+. Man får lätt intrycket att den trötta, kutryggiga och käppbärande 70-åringen är ett minne blott.
Så vad vi egentligen har i Sverige – enligt panelmedlemmarna – är en målgrupp på flera hundratusentals människor som är friska, kompetenta och livserfarna, men som förväntas kliva åt sidan åt genier som Gustav Fridolin och diverse rynkbefriade ”förnyare” som studerat media och kommunikationsvetenskap. För här i Sverige, är panelen ense om, är den förhärskande normen att man anses korkad och förlegad så fort man fyller 65 och följaktligen ska hålla käften. Resultatet blir uttråkade och förtegna pensionärer och en uppblåst ungdom som babblar om hur briljanta ”deras generation” är.
Som sagt, den svenska kulturens syn på äldre och samhällets oförmåga att representera och utnyttja målgruppens kunskaper, är ett så pass angeläget ämne att kvällens diskussion knappt behöver struktureras för att man ska fortsätta lyssna med intresse. Dock skulle en tydligare moderering och uppdelning av samtalet behövts. Mer precisa frågor och en samtalskronologi skulle gett oss intressantare och mindre uppenbara svar samt besparat oss från upprepningar. Trots det slutar det hela med att man önskar sig ett samtal som är betydligt längre än 60 minuter. Om man lyckas få Claes Elfsberg och ärkebiskop Jackelén under samma tak så går det väl också att arrangera ett samtal på två timmar (med paus)?
Att samtliga inbjudna gäster, som bland annat består av journalister och akademiker, stödjer idén om höjd pensionsålder upplevs emellertid som symptomatiskt. Det är inte gudagivet att man ska sluta jobba vid 65 års ålder, men en åtta timmars arbetsdag är ju inte det heller. Att som gästerna hävda att vi kommer behöva ett längre arbetsliv till följd av åldrandet stämmer nog. Däremot längtar nog en begränsad del av Sveriges befolkning efter att jobba 9 – 17 tills de blir 75. En gång i världen sänkte man succesivt arbetstiden, i dag pratar man okritiskt om att höja den. Var gick det snett undrar man?
På det stora hela initierar Studentafton en välbehövlig diskussion om en av den svenska modernitetens baksidor; att avståndstagandet mot det som är gammalt också blir ett avståndstagande gentemot de som är gamla. Lunds studenter kan dock trösta sig med att
80- och 90-talisterna knappast inledde detta. Samma generation (40-talister) som i dag klagar på ålderism initierade trender som Folkpartiets ”Rösta Ungt”-kampanj från 1968. Dessutom ska jag inte sticka under stol med att det är njutbart att se generation som dumpade kostymen för jeansen, ockuperade kårhus och upptäckte p-pillret, nu blivit ett gäng brydda gamlingar.
Likväl var kvällens samtal och gäster givande, för att inte säga nödvändigt i ett ungdomsdyrkande land som Sverige. Att det knappt finns människor över 65 på tidningsredaktioner, tv-kanaler och inom politik är ett riktigt problem, och framförallt tråkigt. En revolution välkomnas!