Jag minns när jag besökte Lund under Valborg för tre år sedan. Som sjuttonåring tyckte jag att det såg underbart ut; ett spralligt hav av berusade, lyckliga studenter som introducerades till mig under vägledningen av storasyster och storebror. Jag drack till och med lite öl och vin, min nykterhetsprincip till trots. Det var äckligt, och det tycker jag fortfarande. Men det låg ändå ett magiskt stoff över hela kvällen, det var ju så Valborg firades i Lund. Och det var hit jag skulle efter studenten.
Först och främst vill jag önska er en mycket trevlig Valborg, så här dagen efter. Men efter bara första rundan i stadsparken kände jag mig ruggigt medveten om hur jag fullkomligt tröttnat på allt vad alkohol heter, från vulgära grabbar med megafoner till en blodig, medvetslös tjej på landsvägen bredvid vår gata. Jag har aldrig varit mycket för att dricka, men jag har under de senaste åren i alla fall tyckt att det kan vara roligt ibland. Numer känner jag mig ungefär lika lite attraherad av det alkoholpräglade livet som jag gjorde när jag var militant nykterist. Trots det är det lite ironiskt hur mycket mer investerad i Lunds Valborgkänsla jag var för tre år sedan än vad jag är nu, väl på plats. Saker ser väl annorlunda ut från insidan. (Eller så skyller vi på min huvudvärk sedan tidigare, om vi så vill.)
Efter en kvällspromenad genom stadsparken fick jag dessutom vittna om vad som såg ut som en postexplosionsscen. Att dagens ungdom kan skräpa ner så mycket, alltså.
…Japp, nu vet ni. Jag är en 74-årig tant med käpp innerst inne. Gissningsvis gör detta mig till en ganska dålig student. Det gör mig ingenting.
Bättre lycka nästa Valborg, Anahita.
