Wrestling har länge varit en mångmiljonindustri i USA. Nu börjar den spektakulära under-hållningen göra sitt intåg i Sverige, men än så länge är den amerikanska machobrottningskulturen långt borta. Klicka på ”Bildspel” för fler bilder.
När vi stiger in i boxningslokalen möts vi av en skarp doft av klorin. Killarna som kliver upp i ringen är vanliga studenter. Men innanför ringens rep överger Dan Ahtola och Simon Brinck sina vardagsjag och förvandlas till Killer Karlsson och Big Machine.
De ger sig på varandra som om det gällde livet. Det är Killer Karlsson som dominerar kampen. Slagen och sparkarna haglar, och flera gånger kastas Big Machine ner i ringen med väldiga smällar. Även om det inte är på allvar syns det att det gör ont. Brottarna flämtar, flåsar och svetten rinner.
– Jag gillar det fysiska våldet, kampen. Att det är hårt och att det gör ont. Sen är det dansen i det hela. Är wrestling bra så tycker jag att det kan jämföras med någon form av balett. Det kan göras så vackert om man gör det rätt, säger Dan Ahtola som har tränat wrestling i fem år.
– Det är ett gammalt barndomsintresse, jag brukade kolla på wrestling när jag var liten. Sen har jag varit ganska intresserad av fysiska sporter. Så när jag fick möjlighet att börja träna i Göteborg så var det inte mycket att tänka på. Jag bestämde mig för att satsa på det, säger han.
Simon Brinck har bara hållit på med wrestling i ett par månader, men intresset är gammalt.
– Jag blev intresserad när jag var tio, elva år och såg wrestling på tv för första gången. Det var nytt och annorlunda, säger han.
Den franske filosofen Roland Barthes har skrivit en essä om fribrottning i sin bok Mytologier. Där jämför han brottningen med det antika dramat och renässansens teaterform Commedia dell’ Arte. I wrestlingringen utspelas ett drama om lidande, nederlag och rättvisa, menar Barthes. Han kallar den amerikanska wrestlingen en mytologisk kamp mellan gott och ont.
Enligt Barthes är det inte relevant för publiken huruvida matcherna är uppgjorda eller inte. Kravet på ”sanning” är inte större i wrestlingringen än vad det är på teatern.
Dan Ahtola lockas av dramat och underhållningen i wrestlingen.
– Framförallt tror jag att folk gillar när det smäller, säger han. Det är oerhört viktigt att ha med publiken i en wrestlingmatch. Att publiken är högljudd, och att de håller på sin hjälte, och att de verkligen inte håller på hans motståndare. Det handlar om hopp och förtvivlan. Det är svårt att värja sig från känslorna. Det kommer en röst någonstans ifrån, och så märker man att det är ens egen.
I USA är wrestling en jätteindustri som omsätter miljoner. Den svenska wrestlingen befinner sig än så länge på en blygsammare nivå, men Dan Ahtola tror att wrestling kan bli stort även i Sverige.
– Allting pekar på det. Vi vill börja med att etablera oss i Malmö och Lund. Sen får vi se vart det leder, säger han.
Dan är ordförande i Malmöföreningen Wrestling Syd, som är ensamma i Sverige om att arrangera wrestlinggalor. I början av september hölls den första. Den 7 november är det dags igen, på Tangopalatset i Malmö.
Publikens reaktioner under den första galan var översvallande. Det verkar finnas ett uppdämt behov av wrestling i Sverige.
– Det var väldigt kul, och det gick väldigt bra. Det kom mycket mer folk än vi hade väntat oss, och publiken var helt vild. Det var härligt att se att publiken var så med på noterna. Ryktet om den svenska wrestlingpubliken har börjat sprida sig. Wrestlare från både Danmark, Norge och Finland vill komma hit och uppleva vår publik, säger Dan Ahtola.
Kanske säger det stora svenska publikintresset något om vårt förhållande till våld.
Marie Lindstedt Cronholm, historiker vid Lunds universitet, har forskat om våld och kultur.
Hon menar att samhällets, och människors, avståndstagande från våld kan förklara människors dragning till en idrott som wrestling.
– Undersökningar visar att vi har allt mindre tolerans mot våld. I samhället har vi ju en nolltolerans. Då kan det skapas ett behov av legitimt våld, säger hon
Marie Lindstedt Cronholm tror att elementen av koreografi kan göra att det känns mer accepterat för publiken att titta på wrestling, än exempelvis proffsboxning. Det blir underhållning snarare än våld.
Wrestling är alltså dans. Det är teater. Kanske är wrestlingen ett sådant spektakel i sig att det finns en större möjlighet att tänja på traditionella normer i wrestlingringen än inom andra aktiviteter och idrotter.
På ytan verkar det inte vara så. Där är wrestling en extremt mansdominerad och machofixerad idrott. Om de manliga brottarna är könsrollsstereotyper med sina svällande muskler så gäller det i ännu högre utsträckning kvinnorna, som framträder som lättklädda sexbomber.
I Sverige finns det flera tjejer som tränar wrestling, och några av dem finns i Malmö.
Här är attityden till könsrollerna annorlunda än i USA:s wrestlingcirkus.
– Mitt mål är att könsfördelningen ska vara fifty-fifty, och inte med de sunkiga könsrollsstereotyperna som oftast finns i resten av wrestlingvärlden. Tjejerna ska inte brottas för att de är sexiga. Kan man prestera en bra match så går man upp i ringen oavsett vilket kön man tillhör. Vi kör integrerade matcher, vilket är ganska ovanligt. Wrestlingvärlden är en machovärld, och kan vi göra någonting åt det så ska vi göra det, säger Dan Ahtola.
Ett tecken på den nordiska wrestlingens särart kan norske queer-brottaren Sensuelle Rosé vara.
– Sensuelle Rosé har en transa- eller gaygimmick, med rosa peruk. Han driver med machokulturen inom wrestling. Men det är inte många som skulle klara sig länge i en ring mot honom. Han är något av det hårdaste jag har upplevt, fortsätter Dan Ahtola.
En brottare som Sensuelle Rosé agerar, trots sitt överträdande av traditionella könsroller, på ett vis inom normen i sin idrott. Precis som andra brottare är han utklädd på ett spektakulärt vis även om hans klädsel är annorlunda än motståndarnas.
På det hela taget verkar det vara en något annorlunda wrestling som håller på att utvecklas i Sverige. Eller är det så annorlunda? Finns det inte något androgynt hos de amerikanska brottarna med sina färgglada trikåer?
Kanske är det normkritiska utrymmet större i den nordiska wrestlingen, som är en liten subkultur, jämfört med den jättelika amerikanska wrestlingindustrin.
Men allt det där kanske bara är att överanalysera. Kanske tar även Roland Barthes det lite för långt när han i sin essä skriver att brottningen liknar religion. Brottarna är gudar i ringen, därför att de personifierar det som skiljer det goda från det onda och representerar en form av rättvisa som människorna kan förstå.
Kanhända det är sant, men frågan är om inte Dan Ahtolas analys av lockelsen med wrestling kommer närmare sanningen. Folk gillar när det smäller, helt enkelt.
Foto: Stina Qvanström
