Från ett tillhåll för eliten till en skola för den breda massan. Universitetet har blivit ett alltmer självklart inslag i svenskars liv och utbildning. Hur blev det så, och vad innebär denna ökning för samhället på sikt?
Lagom till att denna artikel publiceras har tusentals nya studenter precis anlänt till Lund. Trots att studentlivet praktiskt taget försvunnit under coronapandemin, och skräckhistorier om ensamheten framför Zoom präglat nyhetsrapporteringen, har det gångna året sett fler nya studenter än någonsin. Enligt Universitets- och högskolerådet (UHR) sökte totalt 419 000 personer till högre utbildning inför hösten 2021, en ökning med 12 000 personer jämfört med det förra rekordtillfället – som inföll bara ett halvår tidigare.
Att rekorden kommer just nu är ingen slump. Regeringen har under pandemin skjutit till ytterligare resurser till högskolan, både som en del av en permanent utbyggnad av antalet studieplatser, men också i form av tillfälliga stöd. Det senare har bland annat resulterat i ett större utbud av sommarkurser, då mängden arbetstillfällen mellan terminerna väntades bli färre.
Utbyggnad av högskolan är inte ett nytt fenomen. Under 1900-talet ökade studentantalet kraftigt, och idag har nästan varannan person i Sverige någon form av högre utbildning. Hur har dessa processer sett ut tidigare, och kan de ge en fingervisning om vilken värld som dagens studenter kommer ut i efter examen?
Lovisa Broström är doktor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och har skrivit om medelklassens utveckling i den omdiskuterade antologin Klass i Sverige (Arkiv förlag, 2021). Hon tycker att utvecklingen under pandemin kan liknas vid hur den ekonomiska krisen på 1990-talet hanterades.
– Under början av 90-talet steg arbetslösheten, och i synnerhet ungdomsarbetslösheten. En lösning på det var att bygga ut högskolan och antalet högskoleplatser, berättar Lovisa Broström över telefon.
I samband med 90-talskrisen satte regeringen ett mål om att hälften av de nyutexaminerade från gymnasiet skulle gå vidare direkt till högre utbildning – allt för att dämpa den skenande ungdomsarbetslösheten.
– Det här kan man exempelvis se i att många högskolebyggnader runt om i Sverige är byggda just på 90-talet, fortsätter Lovisa Broström.
Kopplingen mellan pandemin och det stora söktrycket till universitetet bekräftas av Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Det tycks finnas ett återkommande mönster – när ekonomin går ner, går ansökningarna upp. Utbildningen blir alltså ett sätt för unga att övervintra krisen, samtidigt som det stärker deras framtida ställning på arbetsmarknaden.
Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lyfter hur universitetsexpansioner har sett ut tidigare i historien. Enligt honom motiverades de stora utbyggnaderna under 1900-talets mitt inte av ekonomiska kriser – tvärtom!
– Nej, universitetsexpansionen på 50- och 60-talet var en väldigt medveten satsning, både i Sverige och runt om i västvärlden. Tage Erlander [dåvarande statsminister, reds. anm.] såg det inte som en krockkudde i första hand, utan snarare som en motor i modern ekonomisk tillväxt, säger Svante Nordin.
Enligt honom genomsyrades den stora expansionen av högskolan under efterkrigstiden av en stark tillväxtideologi. Under 50-talet fördubblades antalet studenter vid Lunds universitet, och Svante Nordin beskriver tidsandan som färgad av den politiska ledningens dåvarande ambitioner.
– Det var naturligtvis rätt stor tonvikt på teknisk och medicinsk utbildning. För att bygga välfärdssamhället var detta en nödvändig del menade Erlander.
Utbyggnaden av universitetet, med de tekniska utbildningarna i fokus, ledde bland annat till grundandet av Lunds tekniska högskola (LTH) 1961. Den nya högskolan kom att göra Lunds universitet till Sveriges största, och ett nytt funktionalistiskt campus av amerikanskt snitt byggdes i snabb takt i stadens utkant.
Även idag finns många exempel på hur universitetets utbyggnad påverkar stadsbilden – anläggningarna ESS och MAX IV har möjliggjort en helt ny stadsdel, och längs Sölvegatan reser sig ett skelett av betong som snart ska fyllas av medicinare.
Hur förändras då samhället av att allt fler söker sig till den högre utbildningen? Utvecklingen mot ett så kallat ”kunskapssamhälle” prisas ofta från politiskt håll, men dess långsiktiga effekter diskuteras mer sällan i riksdagens talarstol.
– Den sociala rörligheten var förstås mindre tidigare. Innan vi hade CSN, och innan det fanns så många högskolor, var möjligheten att studera ganska få förunnat, säger Lovisa Broström.
Tidigare räckte det att ha en fil. kand. så var du hemma!
Hon är positiv till att högskolan byggts ut, och den ökade sociala rörlighet som det innebär. Samtidigt lyfter hon det faktum att det växande utbudet av högskoleutbildade har påverkat medelklassens status i samhället.
– Tidigare räckte det att ha en fil. kand. så var du hemma! Det kan verka orimligt idag, men då var det så pass få som var högutbildade att det räckte med en ganska grundläggande utbildning för att få väldigt prestigefyllda arbeten.
Den växande mängden universitetsutbildade leder också till en större konkurrens om just de mer prestigefyllda jobben, något som kan leda till problem. Exempelvis har den rysk-amerikanske antropologen Peter Turchin väckt uppmärksamhet med sin forskning om historiska processer, där han återkommande har pekat just på en ökad konkurrens mellan potentiella eliter som en bidragande faktor till sociala oroligheter. En växande grupp högutbildade som trots detta inte kunde hitta arbete anses också ha varit en bidragande faktor till revolterna i Tunisien och Egypten 2011.
Att en stigande utbildningsgrad skulle kunna vara konfliktskapande på ett sådant sätt är dock något som Lovisa Broström förhåller sig skeptisk till.
– Jag vet inte om det leder till oroligheter, men däremot kan kontakter komma att spela en större roll. Om allt fler har likvärdiga utbildningar så måste det finnas något annat som gör att folk utmärker sig, menar Lovisa Broström, som tror att det kan uppstå en typ av informell konkurrens.
Denna informella konkurrens riskerar att cementera den ojämlikhet som fanns redan före universitetsexpansionen. Troligtvis är det samma elitgrupper som tidigare hade utbildat sig oavsett, som idag har de nödvändiga kontakterna.
– Det finns ju fortfarande hierarkier, säger Lovisa Broström.
Just denna dimension har aktualiserats än mer av det höga söktrycket under coronapandemin. Förväntningen från UKÄ:s sida var att fler personer utan akademisk bakgrund skulle söka sig till högskolan under pandemin – men en nyligen presenterad rapport visar att resultatet har blivit precis tvärtom. Trots att regeringen har byggt ut antalet högskoleplatser, har snedrekryteringen ökat, och många av de som gick direkt från gymnasium till högskola skulle troligtvis ha pluggat vidare i ett senare skede i livet. Krishanteringen tycks i detta avseende snarare ha stärkt de hierarkier som fanns redan före pandemin.
Inte heller Svante Nordin tror att expansionen av den högre utbildningen enbart är ett oproblematiskt fenomen.
– Det innebär kanske en fördjupad klassklyfta, som inte i första hand är ekonomisk, utan snarare mellan utbildade och mindre utbildade.
Fler och fler människor bor i de största städerna, medan landsbygden förfaller.
Svante Nordin ser högskoleexpansionen som en del i en större omvandling av samhället och ekonomin – från ett industriellt till ett ”post-industriellt” samhälle.
– Hittills har det också hängt samman med urbaniseringen. Fler och fler människor bor, inte bara i städer, utan i de allra största städerna, medan stora delar av landsbygden kanske förfaller. Du kan inte riktigt säga om den här utvecklingen är positiv eller negativ, den är väl bådadera.
Han menar att idén om ”överutbildning” är en global trend, som går flera decennier tillbaka. Rädslan för att alltför många studenter skulle studera till något med en begränsad efterfrågan på arbetsmarknaden resulterade för Sveriges del i att maxantal – ”spärrar” – infördes på utbildningarna under slutet på 60-talet.
– Från statsmaktens sida var det här ett sätt att reglera att det inte skulle bli överutbildning inom vissa yrkeskategorier, en massa onödiga humanister eller vad det nu var. Men man genomförde också studiemedel! Och det ena hänger samman med det andra, om staten ger studielån och studiebidrag, då vill den vara säker på att de som får det här kommer att tjäna en tillräckligt hög lön för att kunna betala tillbaka det. Så det var ju en del av samma ideologi, säger Svante Nordin.
Han tillägger att han själv aldrig behövde söka till universitetet – det räckte med att skriva in sig och dyka upp på kursintroduktionen. Något som för dagens studenter nog förefaller minst sagt avlägset.
Den kraftiga expansionen av högskolan krävde alltså en ökad statlig kontroll över utbildningarna. Detta, menar Svante Nordin, hänger samman med den mer teoretiska diskussionen om vad universiteten egentligen är till för. Är den huvudsaklige uppgiften mänsklig bildning, eller snarare en anpassning till arbetsmarknadens behov?
–Ingen säger ju något annat än att båda delarna är legitima, men man kan ha olika avvägningar kring hur mycket viktigare man tycker det ena är än det andra. Det är klart att när politiker tittar på det hela, och när statsmakten tittar på det hela, så är det arbetsmarknaden som dominerar, säger Svante Nordin.
Vilka effekter coronapandemin får på den högre utbildningens plats i samhället återstår förstås till stor del att se. Efter finanskrisen 2009, då antalet studenter enligt UKÄ också slog rekord, minskade till exempel mängden studerande något när ekonomin kom igång igen.
Än så länge verkar inte rädslan för en ”överutbildning” fått fäste på det politiska planet, men huruvida vår tids expansion kommer att öka den sociala rörligheten, eller tvärtom cementera vissa eliters position i samhället, är något bara framtiden kan utvisa.
