– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
Den akademiska friheten – en väldebatterad fråga och ack så viktig. Men stor del av debatten fokuserar på helt fel frågor menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Olof Bärtås.
I mitt knä ligger uppsalafilosofen Sharon Riders senaste essäsamling Den tveksamme bekännaren och andra essäer (2021). Boken är precis vad jag har eftersökt: en analytisk blick som dissekerar den omsusade akademiska friheten – vari den består och vad för utmaningar som den står inför.
De i närhistorien förda diskussionerna om den akademiska friheten har varit ganska utvattnade. Samtalen består av att samma argument och anekdoter återupprepas av samma politiska läger utan att något nytt tillförs. Den ledstjärna som högerdebattörerna följer blint är Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhammars Genusdoktrinen (2020). Boken pekar ut genusvetenskapen och ”jämställdhetsintegreringen” som hot mot den akademiska friheten, eftersom det enligt författarna strävar efter att integreras i varje vetenskapligt arbete.
På andra håll har samma Ivar Arpi med foliehatten nära tillhands pekat ut genusvetenskapen som en ”överkyrka” som styr universitetet. Och ja, osv, så följer det.
Men medan jag bläddrar i Sharon Riders tunna bok får jag syn på en helhet som har överskuggats av nålögsanalyserna Á la Arpi-Wyndhammar. Andra, mer grundläggande frågor tornar upp – frågor som är absolut akuta för den akademiska friheten: universitetens autonomi och förhållande till näringslivet, den externa finansieringen av forskningsprojekt, akademikers arbetsvillkor. Tilläggas kan även de hot som forskare, framförallt från genusveteskapliga disciplinen, utstår i ett hårdnande debattlandskap. Var är dessa frågor i högerns debatt? De får stå tillbaka för att man än en gång ska älta Hesslowaffären och de onda ”genusagenterna”. Partikulärt, tycker jag.
Med andra ord har strukturer och relationer till omvärlden förbisetts; akademins institutionella frihet har ignorerats. Universiteten forskar och tänker allt mindre på egna medel, i vissa fall har man omvandlats till en sorts forskningsservice för externa aktörer samtidigt som möjligheten att själv bestämma över forskningen försämras. I denna fragmentisering av akademin utgör den något uppdiktade genusdoktrinen ett marginellt problem.
Hur definierar vi akademisk frihet? I sin definition har högern har stirrat sig blind på genusperspektivet, vilket har kommit att dominera diskussionen om den akademiska friheten. Högerns enögda analys måste ersättas med en mer fullödig förståelse av problemet. En debattör som tar den akademiska friheten på allvar måste ta uti med de mer grundläggande frågorna, och inte enbart ägna sig åt ett demoniserande av genusperspektivet.
