Utan tvekan en vacker värld. Sally Rooneys djupdykning i trettioårskrisen, atypiska relationer och författarskapets skuggor mättar Rooneycore-suget, även om den stundtals lämnar ett grunt avtryck.
I Vackra värld, var är du (2021) befinner sig karaktärerna mitt i livet: Alice, den oglamorösa författaren nyinflyttad till en liten irländsk ort efter sitt stora genombrott, möter Felix via den moderna Amor – Tinder. Utan nåd eller skräck för hennes kändisskap utmanar han hennes instängda känsloliv med sitt eget.
Vid halvvägsmärket möts äntligen de fyra berättarjagen för att kristallisera såväl vänskaps- som kärleksrelationer. Dynamiken mellan de fyra trettioåringarna är elektrisk; överladdad läser jag den sista halvan i ett svep.
Eileen och Simon är barndomsvänner. Sittande i Alices skugga knattrar Eileen vidare på förläggarkontoret. Simon är en politisk rådgivare, något han och hans familj anser honom för gammal för vid 35 års ålder. Den klassiska ”will-they-won’t-they” utspelar sig mellan dem, om än att den är mer mångfacetterad och modern i sin syn på äkta kärlek, sex och mental ohälsa. Klassisk Rooney.
De första 200 sidorna behandlar de två paren separat, med en digital länk upprätthållen mellan Eileen och Alice över mejl. Vid halvvägsmärket möts äntligen de fyra berättarjagen för att kristallisera såväl vänskaps- som kärleksrelationer. Dynamiken mellan de fyra trettioåringarna är elektrisk; överladdad läser jag den sista halvan i ett svep.
Ett ord om översättningen: läs den endast i nödfall. Den irländska språkmelodin tappar sin klang på svenska. Fåtalet gånger då ett fuck off smyger sig in i texten – i ett försök att fånga gröna öns jargong – skär det sig; en felspelande violinist i orkestern.
Trots att Rooneys språk stundtals fastnar i det svenska filtret översätts hennes pregnanta relationsanalyser felfritt. Inget förhållande är friktionsfritt. Samtidigt är inget konstlat: genuiniteten är Rooneys styrka.
Men jag förväntade mig mer. 75 procent av romanen är stimulerande relationsanalys och 25 procent är pretentiös mejlkorrespondens. Visserligen är de högtravande mejlen stundtals kittlande – som då Rooney liknar vår planets stundande varma, plastiga undergång med antika civilisationers fall – men ofta känns det som föreläsningar. Därför slumrar jag i läsarstolen, eller letar efter någon antydan till mänsklighet i korrespondensen.
Som i alla sina böcker anlägger Rooney ett perspektiv på relationer och känslor som tilltalar alla vi som är trötta på klassiska kärlekshistorier. Universitetsdiskussionerna om postkolonialism, feminism och marxism är dock krystade utanför campus, i vuxenlivets vrår.
Jag minns Rooneys debut, Samtal med vänner (2017). Däri blandades de akademiska frågorna dynamiskt med blickarna vid bordet och känslospelet; högtflygande tankar vars pompösa ton punkterades av det naturliga i kontexten de lades fram i. Konversationerna via mejl (vem född runt sekelskiftet 1990 skriver ens långa mejl till sina nära?) känns mer som kurslitteratur än roman. En fjärdedel av Vackra värld, var är du lämnar således ett grunt avtryck.
Rooneys etablering i den engelska litteraturvärlden genljuder bland akademiaspirerande unga överallt. Nu, när Rooney behandlar det liv hon själv vuxit in i – trettioårsåldern –, tar hon ett kliv från sina tidigare verk. Följden blir att den Rooneycore – estetiken som uppmålas av författaren – som min generation hungrigt kastade sig över lämnar nu mig smått svulten. Inte längre är det den tjugoåringscentrerade, kritiskteorispottande, rödvinsslurpande och ciggsamtalande studenten som står i centrum. Vackra värld, var är du är Sally Rooney för vuxna.
Men jag växer in i den mogna värld som författaren för in mig i. Även om problemen rörande kändisskap, sitt yrkes meningsfullhet och mitt-i-livet-kris är för mig främmande, är känslorna av otillräcklighet, kärleksoro och ånger lättillgängliga oavsett ålder.
Med säker hand målar Rooney upp en berättelse där de molande, mörka känslorna samspelar med de sprakande, färggranna; allt som en människa rymmer. Och det är sannerligen en vacker värld.
