Långt borta, i en ny kontext, är det lätt att romantisera det som tidigare var bekant. Men kanske handlar det snarare om en evig hemlängtan än saknad efter något som faktiskt finns, skriver Lundagårds utbyteskrönikör Moa Leppämäki.
Det är söndag. Näsdukarna bildar ett berg på mitt nattduksbord och golvet är kallt. Elementen sätts igång först i november, en regional klimatåtgärd, säger hyresvärden uppfordrande. Näsan rinner och huvudet dunkar ihärdigt. I en och en halv vecka har jag varit förkyld och fånge i mitt rum. Genom onlinelänkar har jag tagit mig igenom åtta föreläsningar liggandes med gardinerna fördragna och nässprayet nära till hands. Och med förkylningen som en katalysator kommer min hemlängtan som ett ovälkommet brev på posten.
All längtan efter nya erfarenheter och förberedelse blir med ens till smågrus. Hur ska jag orka ta mig igenom fyra masterkurser, balansera ett distansförhållande och vara en dräglig rumskompis när jag mår såhär?
Men vad är det egentligen jag längtar efter? Vad kännetecknar ett hem, en plats, en stad?
Jag saknar inte att köa till nationer, cykla uppför Stora Södergatan eller att promenera varv efter varv i Stadsparken. Jag saknar inte ens Lilla Fiskaregatans charmiga kullerstenar, Lunda-falafel klockan 02:30, Lux-bibliotekets orangea fåtöljer eller diverse lundafasader täckta av vildvin som skiftar i brandgult.
Men jag saknar annat. Jag saknar sällskapet i köerna, kropparna på cyklarna och munnarna som vräker i sig falafel eller frågar “ses om en timme?” i luren. De välbekanta skiftningarna i ansiktena, rösterna och formuleringarna. Jag saknar med andra ord människorna. De kravlösa hängen och de självklara sammanhangen som infinner sig efter år i samma stad.
I ett halvår räknade jag ner dagarna. Lund kändes passé, som en film jag sett så många gånger att jag kunde replikerna utantill. Men såhär i backspegeln är allt ljuvt. Stressen över framtiden, deadlines, och självförverkligande blir en skugga i minnet bland allt som var tryggt. Avstånd är det bästa filtret.
Förnimmelsen är allt annat än obekant. För fyra år sedan bodde jag i London. Varmvattnet räckte sällan upp till min våning. Mössen levde i väggarna och, trots otaliga saneringsåtgärder, i vårt kök. I mitt korridorsrum pryddes golvet av en grön heltäckningsmatta, vinfläckarna var ingrodda och omöjliga att få bort. Det var den fulaste heltäckningsmattan jag någonsin sett. Men aldrig har mitt minne förskönat en heltäckningsmatta så mycket som den heltäckningsmattan. Åren som går gör den bara mer och mer ikonisk i mitt minne. Och mössen och kallduscharna ryms aldrig i mina efterkonstruktioner.
Kanske måste epoker genomlevas innan de kan idealiseras? Kanske kommer Florens snart stå modell för min hjärnas fruktlösa nostalgi?
Näsan slutar att rinna. Jag köper en mössa och en halsduk. På morgnarna är luften krispig på väg till universitetet. Snart sätts elementen på i min bostadszon. Sex veckor i Florens och det börjar landa.
På avstånd ser jag så mycket fint med Lund. Men det jag saknar finns inte längre kvar. Mina vänner pluggar numera på andra orter, gör praktik eller jobbar i andra länder.
Och jag inser, ännu en gång, att jag och min hemlängtan aldrig kommer framåt. För oavsett var jag är så längtar jag hem.
Min hemlängtan har gjort sig ett bo inuti mig, och vart jag än befinner mig så finns den där. Jag tar med mig den vart jag än går.
