Det är närmast tabubelagt att ångra sitt val av karriär i efterhand, varför det är ytterst viktigt att hitta rätt i tidigt skede. Exakt hur vet ingen. Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid skriver om känslan som infinner sig när man inte riktigt är säker på att man har valt rätt väg.
Om du fick chansen att börja om din universitetsutbildning – hade du valt samma väg? Frågan tenderar dyka upp oftare allt eftersom examen närmar sig. Den ställs i form av ett tankeexperiment snarare än i vägledande syfte; jag och de flesta jag känner har passerat punkten bortom återvändo vad gäller utbildningsval. CSN-terminerna är snart förbrukade, och med dem all rimlig möjlighet att börja om på ny kula.
Det är en knepig fråga, särskilt om man vet svaret, och svaret är nej. Eftersom jag valde ett STEM-program saknar jag grundläggande idéhistorisk bildning, men jag inbillar mig att det fanns en tid då det var “okej” att inte trivas så värst med sitt karriärsval. Numer får man inga dygdpoäng för genomhärdande. Självförverkligande ingår i idealet för den moderna människan. Att vara missnöjd med en självvald bana är, förutom att vara jobbigt i sig, rakt av pinsamt.
Uppenbar följdfråga då: Varför välja en väg man inte blir lycklig av? Den grymma sanningen är att det är omöjligt att förutse. Vissa har en fast övertygelse om vad de vill ägna sitt liv åt långt innan de påbörjar sina studier – en få förunnad välsignelse. Särskilt privilegierade är de som skänkts en passion för ett ämne associerat med god arbetsmarknad och hög status.
Andra bördas av en fäbless och/eller fallenhet för konst och humaniora. Dessa ämnen är generellt förbundna med en svajig arbetsmarknad och tveksam samhällsstatus, såvida man inte har tågan, turen och talangen att bli exceptionellt framträdande inom dem. Kan man inte uppbåda det mod denna högrisksatsning kräver väljer man kanske i stället juridik, civilingenjör, eller för min egen del läkarlinjen.
Jag har aldrig haft minsta talang för det naturvetenskapliga. Men tanken på att garanterat bli en medioker läkare kändes trots allt tryggare än den ringa möjligheten att bli en ansenlig författare eller konstnär.
Att gräma sig över mediokritet likställde jag med ungdomlig hybris; en fet månadslön och stolta släktingar skulle duga fint som cement i det själsliga hålet hos mitt framtida, mognare jag.
Nu när övergången från utbildning till yrkesliv närmar sig är jag inte så säker längre. Jag tror inte att jag hade gjort samma val igen – en rätt värdelös, och smått patetisk insikt. Men jag verkar åtminstone inte vara ensam; allt fler omkring mig uttrycker samma klaustrofobiska känsla av att vara fast i en ångrad bana. Den gemensamma handlingsplanen är att bita i det sura äpplet och genomhärda ”tills vidare” (vad det nu innebär).
Det är lätt att vara efterklok. Ingen kan säkert förutse vilka livsval som kommer att alstra största möjliga tillfredsställelse. När det kommer till det slutgiltiga studievägvalet finns inga rätt eller fel, vilket i teorin är frigörande men i praktiken bara amplifierar villrådigheten.
Men den där flummiga klyschan om att välja något man faktiskt tycker är roligt… kanske inte så dumt ändå.
