– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elias Nilsson funderar kring den kommande CSN-räntehöjningen. Och hur den är både rätt och fel samtidigt.
Härförleden meddelade regeringen ett förslag om en tiodubblad CSN-ränta för att finansiera ett initiativ om utbildning mitt i livet. Studentvärldens organisationer tände fyrbåkarna och mobiliserade för krig, men under allt rabalder kliade jag mig på huvudet. Å ena sidan är en höjd CSN-ränta rimlig, men å andra sidan höjs den av fel anledning.
Jag tycker det är skäligt att CSN-räntan höjs, om än inte enligt regeringens intentioner. Först och främst drabbar höjningen oss akademiker som med stor sannolikhet kommer tjäna mer än medelsvensken, givet att man inte slentrianpluggat tolv terminer humaniora. Bördan blir då att den som pluggar och tjänar pengar betalar för sin leverne under universitetstiden.
Utöver att höjningen drabbar oss med högskolepoäng så är dagens ränta sannolikt för låg. För att ge en bild av förhållandet mellan risk och ränta jämför vi med bolånet. Bostäder är förhållandevis trygga vilket kan avläsas i bankernas låga räntor. Ifall låntagaren får finansiella problem har banken rätt att överta fastigheten vilket minskar risken och därmed räntan.
Vi studenter medför dock en större risk än bostaden. Även om vi i tvärsnitt har en god framtida betalningsförmåga kan fogden stå i farstun om privatekonomin skiter sig. Då vi inte, likt en bostad, har ett inneboende finansiellt värde så betingar vi en högre ränta. En normal bolåneränta ligger på cirka 1,5 procent medan CSN-räntan är trettio gånger lägre.
Nu höjs dock räntan för att finansiera utbildning för folk i medelåldern. Den observante läsaren påpekar att fortbildning kommer bli en viktig pusselbit i framtidens arbetsmarknad. Det är förstås korrekt, men varför kan inte en person med tjugo års arbetslivserfarenhet bekosta sina egna räntebetalningar?
Det finns även flera principiella avvägningar. Till att börja med är det är galet att nuvarande studentgeneration förväntas betala extra för dem som redan tjänar pengar. En annan principiell tankevurpa är att räntan höjs retroaktivt vilket är att ändra spelplanen för ett hastigt arbetsmarknadspolitiskt projekt.
Sensmoralen av detta är att alla har både rätt och fel samtidigt. Att vi unga ska betala för regeringens valfläsk är dåligt, men räntan på CSN är samtidigt långt under rimlighetens gränser. Jag har ingen bra lösning på denna mentala spagat, så tills vidare nöjer jag mig med att betala så lite som möjligt till staten.
