Torsdagen den 3 november gästade Fredrik Virtanen Studentafton på Grand Hotel i Lund. Det blev ett spännande samtal om ett kontroversiellt ämne men med brist på nyansering, menar Lundagårds Victoria Källström.
Inför höstterminens tredje Studentafton är Stora salen på Grand Hotel fylld till två tredjedelar. Rummet inger ett aktningsfullt intryck med sin höga takhöjd och antikt joniska kolonner. Den tidigare Aftonbladetkrönikören och mediaprofilen Fredrik Virtanen intar scenen tillsammans med kvällens moderator Jens Liljestrand, författare och litteraturvetare.
Foto Felicia Pasanen
Innan MeToo var Fredrik Virtanen för mig ett okänt namn – nu upplever jag honom närmast ökänd. Samtalet ska till stor del handla om att många betraktar Fredrik Virtanen som en brottsling, och jag är inget undantag. Inte nödvändigtvis fullt medvetet, men efter att så många gånger läst orden “Fredrik Virtanen är den mäktiga mediaman som begick våldtäkten år 2006” har påståendet etsat sig fast som en sanning.
Temat för kvällen är folkdomstolen och dess dom ekar tungt: skyldig.
Under en och en halv timme behandlas teman som politik, pressetik, drev och rättvisa. Det märks att Fredrik Virtanen har saker att säga, men framförallt märks det att han är trött. Han är trött på “radikalfeminister” och “vänstervriden media”. Helst av allt hade han inte velat vara där överhuvudtaget – och det är inget han sticker under stolen med. Jens Liljestrand uppmärksammar att detta är första gången han (i Sverige) deltar i ett samtal om ämnet och Fredrik Virtanen understryker att det även är den sista. Detta är ett undantag och något han enbart gör för att marknadsföra sin bok Utan nåd (utgiven 2019 på norska Gloria Förlag).
Särskilt trött verkar Fredrik Virtanen vara på uttrycket “tölpaktigt”; ett ord som uppmärksammats mycket av media efter att han i en intervju med Aftonbladet använt det omkring 70 gånger. Det kan således tyckas kontraproduktivt att han under resterande samtal fortsätter använda begreppet för att beskriva ett, enligt honom, tidigare beteende.
Tonen under samtalet är sammanbiten; Fredrik Virtanen vill bara få det hela överstökat och har ingen lust att bjuda på några nya detaljer trots moderatorns försök till nyanserade frågor. Jens Liljestrand håller tungan rätt i mun – även han verkar tycka att ämnet är svårt att förhålla sig till och vill inte råka trampa någon på tårna. Han utgår ofta från sig själv i frågorna och säger att han, som aldrig blivit anmäld för sexuella trakasserier, blev orolig när #MeToo började spridas på sociala medier. Han undrar därför om inte Fredrik Virtanen, med en anmälan i bagaget, blev det. Fredrik Virtanen skrattar till och säger att han “kanske borde tänkt så men inte gjorde det”.
Foto: Felicia Pasanen
Ibland uppenbaras ett leende på Fredrik Virtanens annars så bistra ansikte. Som när han ska vara så kallat “down with the kids” och utan försök till ögonkontakt frågar publiken om “walls” fortfarande finns på Facebook. Eller när det under Studentaftonens sista 30 minuter är dags för publikfrågor och filosofen samt före detta DN-skribenten Ann Heberlein reser sig upp från sin VIP-plats på första raden. Snarare än att ställa en fråga håller hon en monolog om huruvida det är rimligt att bli “cancelled” många år efter en händelse, såsom Fredrik Virtanen och hon själv blivit.
Det är som att en spänning byggts upp under hela samtalet då den kvinna som först anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt inte nämns vid namn utan refereras till som “instagramkändisen”. Därför upplevs det närmast förlösande när Jens Liljestrand, som svar på förmannens traditioneligt avslutande fråga om vem gästerna tycker de ska bjuda in till samtal framöver, svarar: Cissi Wallin. Publiken vet först inte hur de ska reagera men brister snart ut i ett befriat skratt.
Jag lämnar Grand Hotel samtidigt som kvällens gäster fotograferas på scenen med blombuketter i famnen. Det känns surrealistiskt att ha sett Fredrik Virtanen i verkligheten – genom mediernas ihärdiga rapporterande de senaste fyra åren har han blivit som en fiktiv karaktär. En filmskurk. Hans medverkan känns faktiskt främst som ett matt försök att göra upp med den rollen.
Samtalet är spännande och Jens Liljestrand ställer intressanta frågor. Jag tror dock samtalet hade blivit än bättre och Fredrik Virtanens ambition att bli rentvådd närmare att besannas, om han hade varit villig att bjuda på nyanserade svar.
