Vår samtid tycks bli alltmer sekulariserad och rationell. Men vad ska fylla det tomrum som religionen lämnar efter sig, och tillfredsställa människans behov av andlighet?
Tidigare i höst hölls det kyrkoval i Sverige, och ett plötsligt intresse för en annars bortglömd före detta statskyrka flammade upp. Uppmaningar om att rösta spreds över sociala medier, både från privatpersoner och från partipolitiskt håll.
Ändå var det få som verkade diskutera åt vilket håll de egentligen ville att kyrkan skulle gå. De jag själv känner som röstade gjorde det av rädsla för vad kyrkan annars riskerade att bli, snarare än baserat på egna idéer om vad organisationen faktiskt borde vara. Dagen efter att det veckolånga valet avslutats fick det preliminära resultatet minst sagt begränsat medieutrymme. Obryddheten återvände.
Kyrkovalet är ett talande exempel för hur andlighet uppfattas i dagens Sverige – det har reducerats till något närmast instrumentellt. Enligt World Values Survey, som undersöker värderingar världen över, utgör vi en extrem även inom det liberala Västeuropa, och toppar listan över sekulariserade såväl som frihetliga kulturer. Men vad kan ersätta religionens roll i att ge människor en känsla av högre mening i det sekulära samhällsbygget?
Ett samhälle som eftersträvade sekularism på ett mer genomgripande sätt var Sovjetunionen, som med marxism-leninismen som statsideologi hängav sig åt att skapa ett ”rationellt” samhälle baserat i den industriella produktionens krassa verklighet. Historikern Victoria Smolkin har i sin bok A Sacred Space is Never Empty – A History of Soviet Atheism (Princeton University Press, 2018) kartlagt den sovjetiska statsmaktens försök att rota upp religionen, som var stark i Rysslands forna bondesamhälle.
Oavsett policy bet sig ändå gudstron fast hos stora delar av den sovjetiska befolkningen.
Förhållningssättet till religion i Sovjetunionen gick i vågor: från en radikal, ”militant”, ateism, till ett omfamnande av den ortodoxa kyrkan som allierad under andra världskriget. Oavsett policy bet sig ändå gudstron fast hos stora delar av den sovjetiska befolkningen.
Med denna insikt i ryggen kom kommunistpartiet att aktivt arbeta med att ersätta kyrkliga riter med sekulära, sovjetiska sådana. Detta var inte okontroversiellt – i unionens tidiga, mer kulturradikala dagar fanns strömningar som ville avskaffa även sådana onödiga och irrationella ritualer helt och hållet. Victoria Smolkin tar upp en representant för organisationen ”De gudlösas förbund”, som i protest mot det han uppfattade som hycklande i sekulära begravningsceremonier istället testamenterade sin kropp till en tvålfabrik.
Sovjetiska ritualer till trots skulle försöken att upprätta en ateistisk stat visa sig misslyckade. Ett närmast överdrivet exempel på detta, vilket Victoria Smolkin också tar upp, är återuppbyggnaden av Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Kyrkan sprängdes under Stalins första femårsplan med avsikten att i dess ställe uppföra ett ”Sovjeternas palats”. Palatset kom aldrig att byggas – däremot kunde den ortodoxa kyrkan år 2000 återinviga katedralen, uppbyggd på samma plats efter mindre än 70 års frånvaro. Trots idoga försök kunde platsen alltså inte tömmas på sin inneboende helighet.
Religionen tycks alltså svår att ersätta med tvång. Samtidigt måste ändå det sekulära projektet i Väst sägas vara rätt lyckat i bemärkelsen av att samhället idag knappast är i närheten av så religiöst som bara för några decennier sedan. Det tomrum som religionen ändå lämnat, ett slags andligt glapp, är ett återkommande och växande tema i den västerländska litteraturen.
Den franske författaren Michel Houellebecq kan ses som en av de främsta gestalterna för denna riktning. I hans mest uppmärksammade roman Underkastelse (Albert Bonniers förlag, 2015) segrar Muslimska brödraskapet över Nationella fronten i det franska presidentvalet 2022. Bokens premiss, med ett politiskt landskap präglat av konservativa extremer, tar efterhand en komisk vändning då huvudpersonen (en man i fyrtioårsåldern) börjar åtnjuta de fördelar det islamistiska samhället erbjuder honom.
Det egentliga temat i Underkastelse är emellertid inte idén om en ”islamisering”, utan snarare en uppgivenhet inför den nuvarande samhällsmodellen. ”Det skulle kunna bli en betydande kultur”, säger en av karaktärerna drömskt om det nya Frankrike – i motsats till dagens version, som han uppfattar vara på dekis.
Ett annat exempel på hur tomheten av idag återkommer i litteraturen, från ett land som nog är Sverige något mer närliggande än Frankrike, är den tyske författaren Simon Strauss. Han tar i kortromanen Sju nätter (Lindelöws bokförlag, 2018) upp en liknande längtan efter sammanhang som återfinns i Michel Houellebecqs böcker, även om den i Simon Strauss fall är mer uttalad.
Allt för att äntligen få känna ”något”.
I Sju nätter är skådeplatsen också den kanske mest ekonomisk-rationella på den dagspolitiska scenen: det moderna, återförenade Tyskland. I boken, som aldrig egentligen blir bättre än sitt första kapitel, bjuds den namnlöse berättaren att ge sig hän åt de sju dödssynderna, en natt i taget. Allt för att äntligen få känna ”något”.
Simon Strauss kritiserades i Tyskland för att med sin litterära stil spela nykonservativa, nationalistiska krafter i händerna. Trots att Sju nätter i sig är rätt lam är det förståeligt – den romantiska idé den representerade var något nytt i ett Tyskland som, av minst sagt förståeliga skäl, tassat på tå under 1900-talets senare hälft.
Både Simon Strauss och Michel Houellebecq uttrycker i sina böcker en kritik av den tomhet de uppfattar genomsyra det moderna samhället. Det är i grunden en vilja att finna mening eller syfte – ett sammanhang bortom enbart produktion och konsumtion. Samtidigt erbjuder ingen av författarna något alternativ till denna kalla värld, utan ger enbart uttryck för ångesten det innebär att leva i ett relativt fungerande, om än atomiserande, välfärdssamhälle.
Detta romantiserande av att leva i ett samhälle med ett ”uppdrag” eller att leva ut något ”mer” är kanske egentligen mest en längtan efter självuppfyllelse, i ett scenario där alla världsliga behov väl är uppfyllda. Det är ironiskt eftersom just denna individualistiska jakt spelar en central roll i kritiken av samtiden. Vad är mer andligt dött än tusen och åter tusen individer som söker efter att äntligen få bli sig själva? Att längta bort från individualismen blir i sig ett individuellt projekt.
Kanske är det just det som har uppfyllt den tomhet avskanaden av religion lämnat efter sig i våra västerländska samhällen: en ständigt pågående längtan hos individen efter den självuppfyllelse det andliga erbjuder. En sådan nostalgi, för visst är känslan nostalgisk, är nog så mytisk i sig. Frågan är vad som händer om detta alltmer uppdämda behov också lyckas bli kollektivt.
