En promenad på piazzan, vin mitt i natten och mardrömslik byråkrati. Lundagårds utybteskrönikör Moa Leppämäki njuter av att kunna plocka russinen ur kakan som är Italien.
Du frågar om jag tycker om Italien, om jag trivs, och jag ska försöka ge dig ett så uppriktigt svar som möjligt.
Stundtals upplever jag ett pirr i hjärtegropen som jag inte kan beskriva på något annat sätt än lycka. När jag promenerar förbi Duomos präktiga fasad på väg hem från skolan. När jag smattrar på mitt tangentbord in på kvällstimmarna och dricker 20-kronors lyxkaffe. När vi fångar de sista solstrålarna från Piazzale Michelango och hela stadskärnan färgas i ett aprikosrosa skimmer. Då vill jag stoppa tiden och konservera den i en burk som jag kan öppna vid behov.
Men ibland byts känslan tvärt ut mot en stark håglöshet, framförallt när man drabbas av byråkratin. Att skaffa ett ID-kort, förboka en sittplats på föreläsningar, eller att posta ett paket är en lektion i att lägga kontrollbehovet åt sidan och tålmodigt vänta.
Mellanmänsklig interaktion med rätt person och en dos smicker verkar dock vara biljetten till att lyckas. När jag under mitt första biblioteksbesök förklarar att jag inte har ett fysiskt bibliotekskort men att jag är registrerad vid universitet fösas jag fromt men bestämt ut från byggnaden. Andra gången är bibliotekarien en annan. Som ung hade hon en svensk vän. Med nostalgiska ögon säger hon att hon vid den tiden var mycket vacker. “Det kan jag tänka mig”, svarar jag och kvinnan låter mig låna böckerna i en vecka trots att tidsgränsen är max tre dar.
Du frågar om jag fortfarande har hemlängtan och jag svarar nej. Dagarna går fort och jag gör så mycket nu. Jag tar spårvagnen till skolan och lär mig ta med mig rätt uppsättning mynt för att kunna köpa en kaffe på vägen. Jag lär mig nya fraser och uttryck. På kvällarna fylls det gemensamma köket av skrammel från kastruller och anekdoter från dagen. Fläkten surrar febrilt i bakgrunden men vi behöver ändå alltid öppna balkongdörren. Klockan blir mycket men vi sitter kvar vid matbordet och fyller i luckorna i varandras liv och häller upp ett till glas vin.
Och även om jag precis börjar acceptera att jag behöver boka sittplats till samtliga bibliotek två veckor i förväg, att italienare anammar direkthet framför artighet, att de flesta hyr sina bostäder svart, att det inte finns halloumi i matbutikerna, att det luktar gräs prick överallt och att människor generellt ogärna pratar engelska inser jag att det antagligen beror på att jag har Florens på lån.
Mitt tillfälliga erasmus-epitet gör att jag kan plocka russinen ur kakan och klamra mig fast vid den idealiserade bilden av Italien.
Åtminstone ett litet tag till.