Förgiftad ko välkommet tjo från Krischanstaspääxet

Krischanstaspääxet bygger en berättelse på ett arsenikfyllt skeende i svensk historia. Lundagård var på plats under genrepet och upplevde ett välkommet inslag i årets gråaste månad.

“Vi befinner oss i 1500-talets Sverige och Erik XIV har fullt upp med att planera inför den stora ärtsoppedagen. Samtidigt sitter hans bröder Johan och Karl i fängelsehålan och smider onda planer för att röja Erik ur vägen”. Så lyder Krischanstaspääxets föreställning Erik XIV eller Arsenik i fyra magar:s evenemangsbeskrivning och Lundagård har sett genrepet av föreställningen, som har premiär kl 19 den 18:e november, tillsammans med en rad inbjudna förväntansfulla gäster.

Och mycket riktigt var detta en föreställning som tar sitt avstamp i det välkända mysteriet kring en viss ärtsoppa som ledde till nämnda konungs död. Från bakom ett rött skynke dansar och sjunger skådisarna sig fram till scenen. Publiken är med på noterna redan från början, redo att sjunga med och klappa händer.

Under 140 minuter (inkl paus) får vi uppleva allt – en förgiftad ko som pratar med sina fyra magar, två fängelsefångar framförande förvånansvärt kompetent stämsång samt en hel scen av aldrig sinande matrelaterade Göteborgs-vitsar. Roligast på kvällen var nog just den sistnämnda. Rekvisitan är enkel men räcker gott och väl för att få med tittaren mellan de olika scenerna.

Tekniska svagheter och musikalisk obalans kunde stundtals göra det svårt att höra vad som sjöngs. Trots det så var det stor behållning i att flertalet sångnummer var imponerande och välartikulerade. Manuset känns genomarbetat och replikerna levereras med inlevelse och precision.

Här måste huvudrollsinnehavaren Johan Wallström lyftas fram särskilt, som med röstläge och minspel verkligen levde sig in i akten och personen Erik XIV utan att det för den delen kändes onödigt överdrivet. Den relativt lilla salen är inte till nackdel för ensemblen – tvärtom så ger det en mer intim publikkontakt och föreställningen blir nästan som dialog mellan ensamble och publik. 

För en ovan åskådare som undertecknad kan föreställningen ha känts en aning lång. Några av sångnumren hade kunnat kortas ner eller kanske skippas helt.

Å andra sidan är det ett välkommet tjo och tjim i det trötta och trista novembermörkret. Här finns något för både den pluggtrötta studenten och hela familjen att uppleva och skratta åt. Och framförallt så är detta en viktig och välbehövlig påminnelse om att det finns ett student- och kulturliv även post-corona.