Metropolitan opera i ditt vardagsrum, rysk balett på tåget. Den snabba digitalisering av kulturen som covid-19-pandemin har fört med sig har gjort kulturen mer lättillgänglig, men är det verkligen detsamma som tidigare? Lundagårds kulturkrönikör Lydia Löthman filosoferar kring ekande museikorridorer och ett svårdefinierat något.
När covid-19-pandemin nu börjar gå mot sitt slut kan vi börja analysera, reflektera och lära av den omskakande perioden. En erfarenhet som jag hoppas att vi lär oss av är digitaliseringens ändamålsenlighet, särskilt inom ett av mina största intresseområden, kulturlivet.
Den viktigaste omställningen under pandemin var troligen just flytten av det fysiska mötet in i det digitala rummet. Då vi inte längre kunde träffa varandra i verkligheten förpassades alla typer av sociala sammankomster till digitala plattformar. Förloppet har präglats av en överraskande självklarhet och av en, hos de flesta, inställning om att allting kan och bör digitaliseras, så även kulturen.
Inledningsvis var även jag positiv till det digitaliserade kulturlivet. Som hängiven konsument av detsamma blev jag både besviken och beklämd när kulturevenemang efter kulturevenemang ställdes in på grund av Coronarestriktioner. När utbudet istället digitaliserades blev jag lättad: kulturupplevelserna skulle bestå trots världsomvälvande pandemi!
Men när jag för första gången satt där framför min skärm för att delta i en virtuell guidad rundtur på ett museum kände jag dock mest olust. Det fanns en nästan smärtsam avsaknad av det fysiska.
Museiguiden som virtuellt tog oss runt i ekande och människotomma rum hade ett ansträngt ansiktsuttryck. Det kändes troligen ensamt och konstigt att inte se sina besökare. Även för oss som var digitalt länkade in i museilokalen var det konstigt, ett fåtal föremål zoomades in, som vi knappt hann se. Historiens vingslag hade mist sin magiska kraft.
Ibland har det dock varit svårt att ta på, vad som gjort kulturmöten sämre och exakt vad vi lidit brist på, samtidigt som det varit så oerhört tydligt att vi lidit brist på något.
Att jag i Lund kan delta i en föreställning på Metropolitan Opera i New York är miljövänligt och fantastiskt. Att en balettföreställning i Moskva filmas och kan ses i efterhand var som helst i världen är också utmärkt.
Men jag vill inte se att virtuella utställningar ökar i antal medan de fysiska minskar. Inte heller att vi av bekvämlighet eller resursbrist vill betrakta digitala och fysiska kulturevenemang som likvärdiga. Förlusten riskerar att bli för stor.
Tappra kulturarbetare som försökte, sörj inte. Ni fick oss bara att längta ännu mer.
