En trådtunn linje mellan fakta och fiktion. Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lindgren filosoferar kring sanningen och dess förhållande till berättelsen.
Två skott på Sveavägen en sen februarikväll 1986. Ett liv tar slut, ett mordmysterium tar sin början. Robert Gustafsson är Stig Engström – Skandiamannen, nyckelvittnet, Palmemördaren? Mottagandet av Netflix satsning Den osannolika mördaren har varit översvallande positivt, och ännu en generation har kommit att smittas av fascinationen för Palmemordets intrikata historia. Så långt är miniserien ett succéprojekt.
Men lika stort som det positiva gensvaret har varit för dramats handling och skådespeleri, lika stor har kontroversen varit kring seriens utgångspunkt att det var Stig Engström som mördade Olof Palme. Netflix har med anledning av seriens utpekande blivit anmälda för förtal av avliden, inte en, utan hela två gånger under seriens knappt månadslånga levnad.
Fenomenet är inte unikt. Även litteraturen har på senare år fått uppleva sin släng av sleven när det gäller kontroverser gällande faktans och fiktionens gränsland. Såväl Vigdis Hjorth Arv och miljö, som Karl Ove Knausgårds Min kamp orsakade vid sin utgivning heta diskussioner och stora bråk om vad man får skriva och berätta när det gäller det egna minnet och andra personer.
Frågan som dessa diskussioner i grunden handlar om är detta: Hur mycket väger sanningen i fiktionens vågskål när det gäller att skapa en trovärdig och fiktiv värld?
Svar: Väldigt lite.
Förklaringen är att sanningen, det egentliga skeendet, oftast är så rörig, komplex och i ärlighetens namn tråkig att den helt enkelt inte går att återskapa.
Om inte osäkerheten kring vad som hänt eller inte hänt utgör en viktig del av själva storyn – som i exempelvis Scorseses Shutter Island – är det ointressant, ja nästan förödande, för en potentiell handling om man håller mottagargruppen på halster och sedan avslutar storyn med en cinematografisk cock-tease: “Han gjorde det inte…. Eller gjorde han….?”.
Samtidigt förstår jag upprördheten. Att på landets TV-skärmar bli direkt framställd som självaste Palmemördaren kan ju inte vara särskilt roligt på ett personligt plan.
Man ska dock inte misströsta och enbart ställa sig frågan om huruvida man är för eller emot den verklighetsbaserade fiktionen som sådan. Länge har denna genre presenterats i negativt i relation till fakta. Med andra ord: avsaknad av fakta = fiktion. Naturligtvis måste fiktionen vara mer.
I detta utforskande är serier som Den osannolika mördaren oerhört viktiga. Precis som det juridiska ska få ha sin gilla gång, ska nya angreppsvinklar på det dramatiska framställandet få leda oss framåt, mot nya verkshöjder. Att Stig Engström är mördaren från bokstavligen talat första tagningen visar på en riktning framåt mot vad fiktionen kan vara, snarare än vad den inte är. Måhända är det tvivelaktigt rent juridisk och etiskt, men dramaturgiskt är det absolut genialt.
