Hur hemmastadd kan man bli i ett nytt land? Lundagårds utbildningskrönikör Alva Mårtensson skriver om hur välbekanta element hemifrån kan underlätta omställningen. Samtidigt som balansen mellan trygghet och främlingskap lätt rubbas.
Det finns inga gränser för hur mycket utlandssvenskar älskar att åka till Ikea. Jag är medskyldig. Redan första veckan i Dublin åkte jag dit.
Flera dagar hade gått, fyllda av idel nya intryck och konfrontationer med den svårbegripliga dialekten. Prova att förstå att Dún Laoghaire uttalas ”Dun Lary”, och namnet Naoise ”Nisha”. Det kändes då som en varm, kanelbulledoftande kram att få mysa runt bland bokhyllan Billy och soffan Söderhamn.
Det är lite ironiskt. Man åker utomlands just för att få uppleva nya saker, avsiktligt göra sig lite obekväm för en gångs skull. Men ändå känner man ett behov av att importera vissa trygghetspunkter för att kunna orientera sig i den nya vardagens karta.
Eller, man och man. Jag är nog extra känslig. Rutinbunden, liksom lätt att förvirra. Blir perplex om någon tagit “min” cykelparkering utanför skolan. Hur ska detta sluta, kan jag undra då, och klia mig i hjälmen.
Jag har min ljusslinga hemifrån på väggen i mitt studentrum. Jag ringer ofta mamma eller pappa innan jag ska ut och dricka Guinness. Jag brukar ta en omväg efter skolan för att handla Oatlys havremjölk från den enda affären som säljer det. Det är små saker som har stor betydelse när man ska försöka vara modig.
Men trots dessa säkerhetsvajrar jag satt upp mellan Sverige och Irland i form av vanor, produkter och telefonsamtal har jag upptäckt att det finns en gräns för hur hemma och tryggt det kan bli på en viss, utmätt tid.
Jag har en distans till landet som man kan ha till någon man dejtar på en semester.
Ett exempel är när jag för ett tag sedan blev tvungen att genomgå en mindre operation här. Läkarna var visserligen snälla, och den irländska dialekten är i sig både mjuk och förtroendeingivande. Some wee painkillers, låter ju bra. Ändå önskade jag att jag hade befunnit mig under den orangea landstingsfilten i Stockholm istället för under Dublins blåa.
Det är inte du, Irland. Det är jag.
Under bra dagar kryllar mitt studentboende av vänliga ansikten. Jag går med lätta steg med Ikea-kassen på axeln mellan mitt rum och tvättstugan och uttalar mina vänners namn utan att behöva tjuvkika på min fonetiska fusklapp.
Under dåliga dagar möter jag mystiskt nog bara främlingar, och husets korridorer blir mycket kalla och långa. Nunnorna som bodde i huset en gång i tiden spökar i skuggorna. Jag ligger i min smala säng och kontemplerar mina synder.
Nu har jag bara en vecka kvar här. Dublin har till viss del blivit hemma. Men hem ska jag likväl.
