Det finns många maktskalor att vara medveten om i samhället, och en del är mer omfattande än omdiskuterade. Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid skriver om fulhetens förbannelse.
För några år sedan hade jag en period av total stiltje i produktivitet och självutveckling. Sådant hade jag inte tid med nämligen, då jag var upptagen med att scrolla incelforum. Dygnsrytmsförgörande uppslukad var jag. De bottenlöst mörka narrativ och framtidsvisioner som uppdagades där hade en skräckfilmsliknande dragningskraft, med samma trygga känsla av obefintlig risk för realisering.
Sedan blev det ett sjusärdeles mediapådrag om incels (vilket resulterat i att forumen blivit nedstängda eller dolda, en börda jag fått lära mig att leva med). Alla känner till incels nu. Och gud, vad de får skit. Till och med den lågmälda falang som inte förespråkar institutionaliserad våldtäkt och domesticering av samhällets förvildade femoids. Det är fan inte synd om incels, påstår alla.
Det tycker jag är oschysst, för det är ju tvärtom jättesynd om incels! De flesta kan bara inte riktigt förmå sig till att TYCKA synd om dem, så fula och mysko som de är.
Som begåvad empat ser jag förbi sådant. Mellan (och förstås inuti) raderna i forumens vansinniga och makabert tragikomiska inlägg framgår en begriplig bitterhet, som rimligen delas av en betydande befolkningsandel. Bitterhet över utseendets ödesdigerhet, och hur denna ofta förringas av dem som inte själva lider av den. De flesta, kanske särskilt tjejer, har förstås anständigheten att hantera sina estetiska brister genom hovsamt förborgat självklander.
Det råder enighet om att de motgångar exempelvis kvinnor eller HBTQ-personer möter i livet bör tas på allvar och föranleda grejer som tolkningsföreträde och hänsyn. Något liknande konsensus finns inte riktigt för fula, konstiga människor – de räknas inte in i den intersektionella maktanalysen. Ingen bryr sig om losers.
Ändå vet alla innerst inne, att få attribut utgör en så allmängiltigt hindersam förutsättning som ett motbjudande utseende. Ingen rationell människa skulle på allvar hellre vara en ful vit cis-kille än en femme fatale. Ett skapligt yttre är mer än bara praktiskt; det är socialt ovärderligt på svårdefinierade men uppenbara vis. Lätt aspighet är “quirky” hos en snygg, “creepy” hos en ful. Ensamma snyggisar är mystiska, ensamma fulisar tragiska. (Jag vägrar avkrävas formell bevisföring för detta, då alla vet exakt vad jag snackar om.)
Frånstötande fulhet måste kompenseras med hejdundrande karisma för att uppnå samma omtyckbarhet som en attraktiv torrbolls, och liggbarhet ska vi inte ens tala om. Det går inte att säga annat än att det är himla orättvist.
Ändå snackas det aldrig om riktigt. Och egentligen – vad ska man göra. Fysiskt funktionsnedsatta personer exempelvis kan på rimlig grund kräva anpassningar i hem-och arbetsmiljö, men det vore knepigare att kampanja för en mer jämlik fördelning av våta blickar eller spontant omtyckande.
Men det är alltid sunt med en liten påminnelse om att checka sitt privilegium. Det är trots allt så, att de som är minst benägna att reflektera över ett privilegium är de som själva besitter det.
