Julen står runt knuten och det är snart dags för många lundastudenter att fara till sina hemstäder. Medan somliga fasar inför detta är det för Lundagårds studentlivskrönikör Victoria Källström inget problem. Hon älskar nämligen staden hon kommer ifrån – den föraktade huvudstaden Stockholm.
“Victoria heter jag och är en 21-årig tjej från Stockholm (men lovar att jag inte är dryg!) som flyttade ner till Lund för ett år sen […]”
Meningen ovan är copy-pastad från ett mail jag skickade till en potentiell arbetsgivare i början av terminen. Om vi bortser från den olidligt töntiga formuleringen så är detta ett tydligt exempel på en beteendetrend jag noterat hos mig själv. Jag tenderar att branda mig som, förvisso, stockholmare men framförallt: en skön sådan.
Det är det dock slut på nu! Jag har nämligen kommit fram till att det vore enklare för oss alla om vi insåg att vi faktiskt tycker samma sak om fenomenet stockholmare. Ni anser att vi pratar på ett högtravande, stroppigt sätt och jag förstår er, men vill heller absolut inte tala med någon annan dialekt (förlåt, men skånska? gotländska?). Ni anser att jag från mina höga hästar ser ned på er lantisar och det stämmer – jag gör det. Jag hade verkligen inte velat växa upp i Eslöv.
Ingen av mina föräldrar kommer från Stockholm. De flyttade dit för att jobba, fick barn och blev kvar. Trots att de valde att sätta barnet till verket i just denna stad har de hela mitt liv påpekat att jag “pratar en sådan stockholmska!”. Inte så konstigt, skulle jag vilja påstå, då det är i just Stockholm jag bott hela min uppväxt.
Stereotypen om stockholmare som snobbiga och dryga är jag, med andra ord, sedan länge bekant med. När jag flyttade till Lund mötte jag många kommentarer även från mina nya kursare om min dialekt. När jag roat återberättade detta i ett telefonsamtal med min pappa byttes hans hånande ton ut mot en mer bekymrad: “Det är alltså så – det finns ett förakt mot stockholmare?” Han fick det att låta som att jag blivit utsatt för en grov kränkning.
Med risk för att återigen låta som en pick-me-stockholmstjej vill jag rentav framföra mitt stöd för dessa fördomar. Jag älskar Stockholm och är var dag tacksam att mina föräldrar inte uppfostrade mig i Bräkne-Hoby där de träffades. Vem hade jag varit då – någon som körde epa-traktor till skolan? Usch. Detta tankesätt gör ju knappast stereotyperna mindre sanna. Tvärtom: som stockholmare känner jag medlidande med er som inte hade samma tur som jag i livets lotteri och fick spendera barndomen med att leka på någon lerig åker istället för på Skansen.
Ni må tycka att jag är vidrig nu, men med mitt hjärta lättat från denna tyngd känner jag mig ett steg närmare att bli fullkomligt bekväm med min bakgrund. En kompis kompis sa nyligen till mig att jag försvarade mig mycket och verkade skämmas över att jag kommer från Stockholm. Som ni förmodligen förstått vid det här laget är så inte alls fallet. Jag har bara brytt mig om att folk ska tycka jag är skön. Men jag orkar inte längre.
Nu är det dags för mig att packa resväskan och trycka ned de ynka julklappar studiebidraget räckt till efter att ha spenderat merparten på nationsinträde. Sen blir det att hoppa på tåget och åka dit jag hör hemma: alla snobbars paradis – Stockholm.
