Orginaltitel: Paradise
Utgivningsår: 2022
Författare: Abdulrazak Gurnah
Andra böcker på svenska: Den sista gåvan (2015) och Efterliv (2021)
Förlag: Albert Bonniers förlag & Celanders förlag
Översättare: Helena Hansson
Blicka in i Tanzanias sekelskiftelandskap, och skapa dig en ny uppfattning om Afrika, människan, Gud och allt däremellan. Lundagårds Theo Selimovic har läst nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs bok Paradiset.
Abdulrazak Gurnah var årets oväntade nobelpristagare. Paradiset, Gurnahs genombrottsroman, är ännu ett inlägg i den långa konversation som har förts mellan syd-saharisk afrikansk litteratur och Joseph Conrads 1800-talsroman Mörkrets hjärta, ett samtal som startade med Chinua Achebes bok Allt går sönder från 1958. I den försöker Achebe svara på Conrads skildring av Afrika genom att visa kontinenten inte som en enhetlig monolit, utan som otaliga distinkta samhällen.
Paradiset ligger tydligt i denna tradition. Handlingen anspelar på Mörkrets hjärta; i båda böckerna tar sig handelsmän in i det farofyllda Kongo för att köpa elfenben. Vi följer Yusuf, en pojke från det tanzaniska inlandet som säljs som slav till en arabisk köpman runt det förra sekelskiftet. Köpmannen tar Yusuf under sin vinge ända tills pojken en dag får följa med på en handelsresa.
Yusuf tas först till en tanzanisk kuststad, där allt från omanska shejker till indiska bankirer och olika östafrikanska stammar vistas. De koloniserande tyskarna skymtar till då och då, främst i historier om hur de kan äta metall.
När expeditionen bär av gör Paradiset sin starkaste poäng: att splittra Afrikas hopklumpning. För när de somaliska legoknektarna stöter på kongolesiska stammar är deras retorik i princip identisk med européens: Akta er för de ociviliserade vildarna! De har aldrig hört talas om Allah, och vi måste ta hand om dem för de vet inte bättre själva. Berättelsen blir med detta inslag varken polemisk eller anklagande, för den pekar på det universella i övertygelsen om den egna civilisationens överlägsenhet (”vildarna” ser i sin tur köpmännen som smutsiga). Den möjliggör förlåtelse för den enskilda människan, styrd av sina samhälleliga strukturer.
Han är än en gång ett mellanting: den klarsynte, den tänkande, den gudomliga.
Yusuf sitter i en egendomlig sits: en bondpojke som har assimilerats i staden, alltför civiliserad för djungelns stamfolk, men inte tillräckligt civiliserad för européerna. Ett mellanting. Detta mellanting, denna halvmänniska, är kilen som splittrar monoliten. För hur kan ett sådant mellanting existera i en homogen grupp?
av Abdulrazak Gurnah
Bild: ALBERT BONNIER FÖRLAG
Övertygelsen om den egna överlägsenheten är ett symtom som skildras vidare i ett större tema: det om människans trångsynthet i sin relation till Gud. Karaktärernas tankegångar är irrationella och definierade av sina omständigheter. Deras begär är kroppsliga. Ställda inför djungelns mörker kvarstår enbart religionens fristad. Människans småsinthet i kontrast till den allsmäktige Gud gör sig påmind om och om igen i romanen. Vi moderna människor har kanske förlorat känslan av oförståelse inför det mystiska i Guds skapelse, det som måste förklaras men som ligger utanför förnuftet, men texten genomsyras av känslan och framkallar den även i läsaren.
Yusuf, däremot, är den som kan se bortom sig själv. Genom skildringen ur enbart hans perspektiv får vi lära känna hans intima klarsynthet, hans förmåga att skaka av sig subjektivitetens kedjor. Han är än en gång ett mellanting: den klarsynte, den tänkande, den gudomliga. Men ändå bara en pojke.
Jag menar att boken lyckas med sitt uppdrag, att utforska det mänskliga tillståndet. Den ger oss en inblick i en annan värld, en förståelse för det mystiska och för det universella. Det är nyttig läsning för både den som är okunnig om Afrika, men också för den moderna förnuftsdyrkande människan.
