Orginaltitel: L’exil et le royaume
Utgivningsår: 2021
Författare: Albert Camus
Andra böcker på svenska: Pesten (2020) och Fallet (2021)
Förlag: Lindelöws bokförlag
Översättare: Ulla Bruncrona
En avskalad men smärtsam verklighetsgestaltning. Lundagårds Theo Selimovic har läst Albert Camus Landsflykten och riket.
Albert Camus, den franska existentialismens bad boy, har fått ett definitivt uppsving det senaste året. Många vände sig till hans roman ”Pesten” för att kunna tolka pandemins utbrott. Nu har hans enda utgivna novellsamling, Landsflykten och riket översatts på nytt.
och riket”
Lindelöws bokförlag
Innan man börjar läsa Camus måste distinktionen mellan filosofen och författaren dras. Camus räknas ofta bland de franska existentialisterna (Sartre, de Beauvoir). Därför är det lätt att alltid tolka hans litterära verk som filosofiska, som om de argumenterar för en filosofisk position. Men detta är, enligt mig, ett misstag. Camus är i första hand en författare. Hans verk ska ses som en upptäcktsfärd genom det filosofiska landskap de andra existentialisterna har byggt upp. Romanfigurerna är inte filosofiska bevis, utan människor som hanterar en radikalt fri och ängslig frihet.
Samlingen innehåller sex stycken noveller. De följer alla en person som på olika sätt kämpar med världen och sin ängslan. Men här slutar likheterna. Vissa, som De stumma (min personliga favorit) och Jonas eller Konstnären i arbete, är stillsamma skildringar av människors vardagliga bekymmer och öden. Andra, som Avfällingen eller En förvirrad hjärna och Gästen följer människor genom stora livsavgörande val, och den medföljande ångesten.
Låt oss fokusera på De stumma, för att bli mer klarsynta i vimlet och förstå det partikulära. Novellen följer Yvars, en halvt förlamad tunnbindare i en fransk hamnstad. Han ska precis återvända till fabriken efter en misslyckad strejk. Tunnbindare är ett döende yrke, och strejken en sista flämtning. Det vackra är den stillsamma dova smärta som genomsyrar texten. Ingen ville strejka, ingen ville komma dit de kom, men de ser situationen nästan som en nödvändighet. Strejken var ett sista misslyckat uttryck för frihet. När fabriksportarna öppnas är tystnaden dominerande, befallande. Yvars tampas med friheten, förlorar mot ångesten, och vänder sig inåt mot vardagligheten. Som sagt, är detta en rollfigur som rör sig i existentialismens landskap. Ingen hjälte, ingen argumentation, utan bara en människa som har försökt sig på att vara fri men misslyckats.
Camus skriver på ett typiskt femtiotalssätt. Beskrivningarna är fåordiga men fokuserade. Handlingen och den bryska dialogen är drivande. Det finns inga långa tal eller förklaringar av människornas inre liv utan textens mening puttrar under ytan, mellan raderna. Men, ska sägas, novellsamlingen har en stor variation. Avfällingen eller En förvirrad hjärna skiljer sig totalt från de andra genom att vara i princip uteslutande en beskrivning av tankar hos huvudkaraktären som långsamt drivs till ett extatiskt vansinne. Språket här är i stället likt en galnings dialog med sig själv, i långa kringirrande meningar utan betydelse. Men en sådan variation är uppfriskande, särskilt i en novellsamling där man uppskattar lite särskiljning.
Översättningen är rik och förvaltar Camus essens. Ulla Bruncrona, översättaren, har lyckats undvika den enkelhet som ofta plågar den bryska stilen av litteratur. Ofta kan översättare ta den enkla vägen när de ska översätta det avskalade språket i originalet genom att använda tråkiga ord. Ingen är någonsin ängslig, bara ledsen. Det finns inga kaprifoler, bara blommor. Men Bruncrona behåller balansen mellan vackert och avskalat.
Boken är kort, lättläst, och rörande på många platser. Även om inte alla håller måttet (Den otrogna kvinnan framför allt, som tyvärr inleder samlingen) så spelar det inte så mycket roll. För De stumma räcker för att jag ska rekommendera hela boken. Detta är novellsamlingens styrka. Tillfälliga svagheter i berättelsen kan balanseras ut, så att helhet bli njutbar.
