Studentafton: En kväll i bildningens tecken

Duon Horace Engdahl och Liv Strömquist gästade årets första Studentafton för att prata om sitt gemensamma paradämne: bildning. Lundagård satt på första parkett och bevittnade ett insiktsfullt och roligt men stundom för medstrykande samtal. 

Likt boxare som till publikens jubel äntrar ringen rusade Horace Engdahl och Liv Strömquist upp på scenen till Giuseppe Verdis blåsinstrument. Inför en fullsatt universitetsaula och under ledning av Göteborgspostens kulturchef Björn Werner lodade Horace Engdahl – litteraturvetare och tillika ledamot i Svenska Akademin – och Liv Strömquist – serietecknare, författare och poddare – i innebörden av begreppet ”bildning”.

Kvällens diskussion kan ses som ett supplement till den SVT-sända TV-serien ”Liv och Horace i Europa” där paret reste genom kontinenten och tog sig an den stora frågan: vari ligger värdet med den europeiska bildningskulturen. Och visst är det en tacksam duo för en diskussion om i princip vad som helst kulturrelaterat – en gammal man från parnassen som med tiden blivit symbolen för humanistisk och högkulturell bildning i Sverige, och en (relativt) ung kvinna som man med fog kan kalla för en folklig författare och debattör. Därtill får det också sägas att en diskussion om bildning (eller, för att uttrycka sig mindre pretentiöst, ett intresse för kultur- och ämneskunskaper som ligger utanför människors yrkesroller och kursplaner) förmodligen är välbehövlig i ett land där debatter om universitetens urholkning står som spön i backen.       

Så vad levererades denna kväll för lärdomar om det erkänt svårfångade begreppet ”bildning”? För vad studenter anbelangar är troligen distinktionen mellan djupa ämneskunskaper och bildning den mest relevanta insikten. Både Engdahl och Strömquist ansåg att bildning inte nödvändigtvis är synonymt med utbildning. Ett ganska självklart påstående men som ändå sätter fingret på någonting känsligt i denna tid med massexpansion av universiteten och politikers utfästelser om att vi lever i ett ”kunskapssamhälle”.

Ett ”kunskapssamhälle” behöver inte vara liktydigt med ett ”bildningssamhälle”. En utbildad person skaffar sig fördjupade ämneskunskaper inom ett begränsat antal områden under bestämd tid; en bildad person utmärks, enligt duon, av att vara vetgirig livet igenom och får som belöning efter många år kunskaper i en rad olika ämnen. Uppfriskande nog tillbakavisade också Engdahl de schabloner som omger bildning; att det finns ett korrekt sätt att förkovra sig och att bildning skulle utgöras av en bestämd uppsättning kunskaper och litterära klassiker. När Engdahl i början av samtalet säger att ”man kan bara vara bildad på sitt eget sätt” satt panelen förstummad en kort stund, förvissad om att en visdom nyss uttalas. 

Det bränner särskilt till när bildning diskuteras i förhållande till politik och moral. Idén om att bildning medför moralisk resning och att bildade statsmän per automatik skapar framgångsrika nationer, avfärdas av bägge som en felaktig uppfattning. Man behöver bara hänvisa till målaren Adolf Hitler, bokslukaren Robert Mugabe, plugghästen Bashar al-Assad eller skalden Mao Zedong för att förstå att moral, kompetens och humanism inte nödvändigtvis sammanfaller med en människas uppskattning av de sköna konsterna. Kulturmänniskor borde således tagga ner när de ondgör sig över att ingen svensk politiker sedan Olof Palme läst en bok på franska. 

En av kvällens talepunkter, huruvida bildning endast är förbehållen borgerligheten, berörs dessvärre inte särskilt mycket. Här hade man också önskat en mer aktiv roll från Björn Werners sida. Exempelvis lämnas Engdahls utsaga om att en människa aldrig kan skylla ifrån sig, vare sig på individer eller på sin samhällsställning för att han är obildad, oanfäktad. Man behöver inte var en inbiten marxist-leninist för att erkänna att de människor med egenmakt över sin tid rimligtvis har större möjligheter att sluka Beethovens stråkkvartetter och Kerstin Ekmans essäer. Och de med den friheten är i regel människor som har sitt på det torra, eller i vilket fall inte behöver tillbringa helgerna som cykelbud. 

Trots att panelen ägnar närmare en timme åt att poängtera att bildning är viktigt, förblir det oklart varför det är viktigt och vad man egentligen ska ha bildningen till. I grund och botten är det nog ett individuellt frihetsprojekt; frihet från sin samtids klyschor, frihet från samhällets humbug, från invanda medelmåttiga tankar, från den förtyckande beskaffenheten att bara pengar och egendomar kan ge en glädje. ”A little learning is a dangerous thing” som Alexander Pope en gång sa.

I slutändan lämnas jag dock personligen med känslan av att bildningsbegreppet behöver tas ned på jorden en aning. Nej, du kommer antagligen inte bli ett helgon av att läsa böcker, du kommer inte få en högre pension eller automatiskt bli en bra beslutsfattare, men du blir med säkerhet en mer intressant människa, en person som man vill samspråka med under en efterfest. Det kan möjligtvis var till hjälp när du ska ragga också, vilket det också finns ett värde i. Dessutom är Alzheimer betydligt mindre vanligt bland bokläsare. Någonting för gym- och yogatorskarna att begrunda.