Underhållning med uppenbara offer. Lundagårds kulturkrönikör Lydia Löthman skriver om true crime-genren och dess etiska dilemman.
Under de senaste åren har intresset för True crime fullkomligt exploderat och poddar, böcker och dokumentärer har producerats på löpande band till stora vinster.
Kvaliteten på verken skiftar stort och det sevärda är i minoritet. Bland de bättre skildringarna finns Mordet på Gianni Versace med lysande skådespeleri och avancerade berättartekniker. Bland bottennappen finns bland annat Fallet Madeleine McCann som har så pass stora brister att den knappast kan betraktas som en dokumentär. Den generellt låga kvaliteten på True crime är dock inte det huvudsakliga problemet utan det faktum att kapitalisering på traumatiserande händelser skapar oundvikliga etiska dilemman.
Även om seriemord självklart hör till ovanligheterna vet vi att andra typer av våldshandlingar inte gör det. När våld filmatiseras bör detta problematiseras men det är inte vad denna genres skapare främst fokuserar på: Majoriteten av alla True crime-aktörer har sedan länge lämnat det informerande och samhällskritiska bakom sig. I den allt hårdare konkurrensen om lyssnare och tittare hamnar fokus oftast på den fascinerande mördaren och offerperspektivet går om intet. Inte sällan personifieras förövaren när redogörelser av brotten varvas med bilder från barndomen.
Om man nödvändigtvis måste skapa populärkultur som baseras på verkliga våldshandlingar bör förövaren ges så lite utrymme som möjligt. Ett exempel där detta görs är serien Utredningen som skildrar det makabra mordet på journalisten Kim Wall. Vad som skiljer serien från andra produktioner av samma typ är att fokus ligger på polisens arbete och föräldrarnas sorg. Förövaren får ingen uppmärksamhet och nämns inte ens vid namn. Någon har begått det fruktansvärda brottet men denne någon avpersonifieras och blir osynlig.
Det finns dock problem även i de offerfokuserade produktionerna. Av en artikel i tidningen Time från 2020 att döma, där man intervjuat offer och anhöriga vars fall blivit böcker och dokumentärer inom True crime-genren, saknas respekt. Uppslitande vittnesmål om fall som inte borde berättas på grund av vördnad för offren.
Vem är då att kritisera? Regissörerna och manusförfattarna? Eller publiken som frossar, fascineras och vill ha mer? Finns behovet och tillgodoses eller skapas det och tas emot?
Ett är då säkert, offren och deras anhöriga är värda att porträtteras respektfullt, som människor. De som begått dåden kan emellertid förpassas till skuggsidan i True crime: Först då lever genren upp till sitt namn.
