Som en allt för lång svans slingrar sig kön av studenter från... ja, allt för mycket grejer. Lundagårds studentlivskrönikör Thea Sandin har upptäckt en trend inom studentlivet.
Det kändes som att jag hade väntat i en evighet. Kön till Helsingkrona ringlade lång, med mig allra längst bak. Det var onsdagen när restriktionerna släpptes och jag, precis som resten av Lund, skulle fira detta.
Jag hade dragit med mig min kompis, en nationsklubbsnovis, pandemi-student som hon är. Inför att vi skulle gå iväg sa hon att hon var orolig för att kön skulle vara så himla lång. Jag, en evig optimist, tänkte att det nog inte skulle bli så farligt. Tji fick jag, kan man väl säga. Den ”inte så farliga kön” omvandlades långsamt till en timmes väntan”.
När jag vaknade på torsdagen dagen efter började jag tänka på köns betydelse för studenterna.
För nog är det så att en vanlig fredag består av ett konstant köande, det var så innan pandemin och kommer vara så nu. Det börjar med att man köar för att komma in. Sen ska jackan hängas av och då får man vänta lite till. När man kommit in ska man kanske till baren en snabbis, men vem lurar jag? Det blir ingen snabbis utan även där ska det väntas. Kvällen brukar ändå fortskrida rätt så smärtfritt efter det, fram till att klockan närmar sig två.
Jag vet att jag borde hämta ut min jacka för att slippa köa till garderoben, men vem vill missa Stad i ljus? Nu när man ändå stannat så länge kan man inte lämna innan det är slut på riktigt. Sen är det bara kön till den obligatoriska falafeln, och efter det raka vägen hem.
Men det är inte bara i nationslivet man får vänta, utan köandet är en del av studentens vardag. Det kan handla om kön till Grönt o’ Gott under lunchen eller kaffekön på LUX. Låt oss inte heller glömma bort alla de köer vi kommer att stå i nu när Lundakarnevalen och valborg närmar sig.
Jag kom ju till Lund för att uppleva studentlivet, inte köa till det?
Samtidigt, är det nog köerna jag har att tacka för mycket av det roliga jag upplevt i Lund. Absolut att jag frös när jag gick upp mitt i natten och köade utanför VG:s för att få en biljett till kvalborg. Men det var också min första termin i Lund och jag var lite ensam, men i det gänget jag köade med fick jag några av mina första vänner här.
Att stå i nationsköer är inte så farligt heller. Ofta träffar man ju någon bekant och så står man och skriker över huvudet på några andra om hur ens förfester varit. Helt plötsligt har det gått en halvtimme.
Nu vankas Lundakarnevalen, och är jag taggad på att stå och frysa i timmar för att få en plats och få jobba gratis? Nej, kanske inte. Kommer jag att göra det? Absolut! För det är som klyschan säger: resan är ofta viktigare än målet.
