En varm och karismatisk jazzduo

Jazzduon Nils Landgren och Jan Lundgren samlas en torsdagskväll (3/3) i universitetsaulan för att spela låtar ur sitt gemensamma album ”Kristallen”. Lundagårds Olof Bärtås var på plats och förälskade sig i mer än bara jazzen.

Evenemang: Landgren & Lundgren: Kristallen
Datum: 3 mars 2022
Arrangör: Lunds universitets musikcentrum, Odeum
Lokal: Universitetsaulan

Jag har en person i min närhet som är en mycket engagerad lyssnare och utövare av jazz. Han är sådan, att om vi umgås, kan det inte spelas jazz i bakgrunden: ”jag kommer bara kunna fokusera på musiken och så kommer vi inte kunna få någonting gjort”, brukar han säga. Jag tycker det är en djupt sympatisk hållning. 

Jag minns detta när jag går in i Lunds universitetsaula för att lyssna på en konsert av, ja, man får nog ändå kalla dem jazzstjärnorna Jan Lundgren och Nils ”Nisse” Landgren – pianist respektive trombonist och sångare.

Redan en kvart innan konserten ska börja är det fullsatt i den utsmyckade aulan. Majoriteten av publiken är, som det brukar vara på jazzkonserter, över 60 år. Ett och annat medsläpat barn sitter också i bänkraderna. Var är alla studenter, undrar jag? 

På min plats har jag ganska dålig sikt. Det enda jag då och då får en skymt av är en karaktäristisk röd trombon och en brun kalufs som studsar upp och ner. 

Det är en dynamisk konsert som varvar det instrumentella med sång. Duon blandar nordiska folktoner med The Beatles och jazzklassiker. Mjuka trombonslingor och ringlande pianotoner smälter samman och separeras. 

De spelar med djup respekt för varandra. Musiken blir ett sorts vänskapligt samtal där båda får komma till tals och göra sig hörda – samtidigt som de bildar vackra stycken när de förenar sina instrument. 

Det är något med jazzmusikers vilja att småprata och vara trevliga mellan låtarna. I vanliga fall brukar jag ha lite svårt för det – men inte idag. Nu är jag som kär: ”Nisse” Landgren är så charmig. Och därutöver har han en förträfflig sångröst. Mot bakgrund av alla Lisa Ekdahl-epigoner som idag tar så stor plats på den svenska jazzscenen, är Nils Landgrens röst tvärtemot lite hes och som en viskning. Vad han inte har i felfria toner väger han upp för med känsla och värme. Han sjunger med ömhet – till mig, känner jag på bänken. 

Jan Lundgren spelar lyhört på pianot, och improviserar imponerande solon. Men hans musikaliska karisma har svår att möta sig med ”Nisse” Landgrens. 

De har också humor. De inte bara improviserar titt som tätt, utan vad som sker på scenen måste nog stundom klassas som en lek. Publiken fnissar. 

Det är en varm stämning i salen. 

”Det är ganska intressant luft härinne, den har några år på nacken” säger Nils Landgren i en paus så att det ekar i aulan. Förälskelsen djupnar. 

Under den sista låten, ”Wedding” – en underbar ballad – tittar jag upp på läktaren. Låten är så lågmäld att den enkelt hade hamnat i bakgrunden av vilken sällskapsmiddag som helst. Men inte ikväll. På bänkarna sitter publiken antingen djupt insjukna i sig själva eller lutade över räcket. På första raden råder total närvaro; alla är betagna av musiken. Det är vackert att se och tänker på min vän som antagligen skulle bli glad av att se en hel sal förtrollas.