I en taxi i Panama City slås Lundagårds Oscar Lundberg av en världsomvälvande insikt. Tänk om det faktiskt skulle kunna finnas fördelar med att våga uppvisa missnöje?
Det har gått över en månad sedan jag lämnade Lunds gråvita tandläkarväder. Jag befinner mig i Centralamerika, på en resa vars enda syfte är att ta mig hemifrån. Flera veckor i delade rum på hostel senare har jag genomlevt mycket friktion i möten mellan diverse kulturella särdrag. Men istället för att se utåt, på irriterande aspekter av andra kulturer, ertappar jag ofta mig själv med att ha blicken vänd inåt.
Reaktionen när jag berättar att jag är från Sverige är alltid densamma: ”Ah, Sweden. Nice!”. Det är trevligt att jag kommer från Sverige eftersom svenskar alltid är trevliga, löd förklaringen när jag vid ett tillfälle frågade. Efter en automatiserad artighetsfras zonade jag ut och försvann i en fundering.
Svaret satte nämligen fingret på en egenskap hos mig själv som jag i ett första klassens självbedrägeri förnekar att jag besitter: Den svenska timidheten. Karaktärsdraget är inte bara svenskes säkraste signalement, det är också vår största last – en slutsats som grep mig på en mycket överraskande plats.
Det var under en taxiresa i Panama City. De rossliga biltutorna ljöd oavbrutet och taxin luktade av varmt läder och avdankad doftgran. Jag vilade mot den varma bilrutan och mitt huvud knackade mot glaset i takt med vägens ojämnheter. Plötsligt tryckte taxichauffören lätt på tutan som för att varna för hans stundande vårdslösa omkörning.
Så hade man inte gjort hemma, reflekterade jag och försjönk i tankar.
I Sverige betyder tutan nämligen uteslutande ”dra åt helvete” – en så till den grad otrevlig uppmaning att man inte gärna riktar den mot en främling. Tutans enfaldiga betydelse är dock en direkt konsekvens av att vi är så rädda för att använda den. Vi tutar så sällan att själva akten fått en egen innebörd.
Insikten stämmer även för verbal kommunikation. Vi är så försiktiga med att uttrycka missnöje att tröskeln för att göra det blivit skyhög, även i situationer då missnöje är fullt berättigat.
Att jag drar mig för att uttrycka missnöje leder ofta till förluster i det sociala samspelet. Otaliga gånger har jag suttit med en felaktig beställning eller med snopen min sett på när någon tränger sig i kön – utan att säga något. Allt för att hålla god ton.
Den dåliga stämningen finns däremot där, den är bara inte uttalad. Hade jag trevligt påtalat att jag visst fått fel beställning skulle ingen tagit illa upp, och jag hade fått äta det jag ville. Hade jag sagt ifrån i kön hade jag sluppit bli påmind om den där paradoxala känslan av frivillig underlägsenhet gentemot de som exploaterar min oförmåga att protestera.
En resa över halva jordklotet och en månads inackordering med internationella främlingar är kanske ett för högt pris för denna insikt. Därför ger jag dig den helt gratis.
Till pudelns kärna hör att vara ärlig med vad du känner och att kommunicera detta. Om inte för det sociala samspelets skull så kanske som karaktärsbyggande verksamhet. Kanske kan jag då till och med få en semester utan rannsakan och kulturellt självhat.
