En vag linje mellan ett vi och ett dem. En abstrakt gräns mellan att vara flykting och medborgare. Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic skriver om den diffusa identitet som tillskrivs den som tvingats lämna sitt land.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min far som flydde 90-talets Bosnienkrig. Då, när halva Bosniens befolkning flydde, var det mycket tal om hur mycket vi, européer, egentligen är som dem, bosnierna. Är de européer? Jo, typ. Men de är ju ändå muslimer. De är ju ändå något annat. Västerlandet tvekade på sin egna identitet.
Likt då, så måste vi nu bestämma oss för vilka som faktiskt är del av Europa. Slutsatsen verkar vara: vet inte riktigt exakt, men det är fan inte ryssar.
Så fungerar alltid identitet. En identitet kräver en andre, som man kan definiera sin grupp gentemot. Exemplen sträcker sig genom historien: Grekland, till exempel, brydde sig knappt om Alexander den store förrän Makedonien blev självständigt från Jugoslavien och menade att han minsann var makedon, inte grek. Det måste finnas någon som inte är med i gruppen för att medlemskap ska vara meningsfullt.
Jag tror att det är därför vi blir så berörda av Ukraina. Kriget, som har satt i gång historiens marsch efter post-kalla kriget pausen, har fått oss att inse att de är oss. När vi ser videor på flyglarm som desperat och totalt hjälplöst sjunger sin klagosång när stridsflygplanen redan är ovanför, ser vi oss själva.
Jag ser verkligen mig själv. Kiev och Sarajevo tyngs av samma kommunistiska brutalisthöghus. Människorna hade kunnat vara min faster, mina kusiner. Att man är här, i stället för där, är en ren historisk slumpmässighet.
Frågan är dock om själva ukrainarna kommer att landa inom eller utanför vår nya gruppindelning. För implicerar inte konceptet ”flykting” att man är någonstans där man inte borde vara? Kanske är flyktingskap per definition ett utanförskap och ett underläge?
Många verkar mena ja. Abdulrazak Gurnahs roman ”Den sista gåvan” beskriver en värld där en invandrare aldrig kommer ifrån sitt invandringskap, där utanförskapet är nödvändigt. Britternas ”den andre” består av imperiets invandrare, så att ingen någonsin kan bli fulländat integrerat. Invandrare och deras barn är brännmärkta på ett sätt som aldrig går att tvätta bort, helt enkelt på grund av ordet invandrares logiska egenskaper.
Jag är mer optimistiskt lagd, just för att mitt eget nästan stereotypiskt muslimska efternamn idag är en vardagspetitess. De svenska bosnierna befinner sig i de flestas ögon tryggt på vår sida av gränsdragningen, trots alla osmanska och östeuropeiska influenser. Däremot ska sägas att detta inte är givet. Det är många, afghaner till exempel, vars position i relation till gränsen är betydligt mer vanskligt.
De spådda 200 000 ukrainarna kommer först behöva ta sig till Sveriges geografiska gräns. Sen väntar en diffusare, mödosammare, och viktigare gräns. Vi får helt enkelt se.
