Lundagårds Victoria Källström upplever en känslomässig apati gentemot kriget i östra Europa. Hon tycker ju att det är fel – men varför känner hon inget?
“Det är faktiskt inte så bra” svarar en vän när jag frågar hur han mår. Jag tänker efter en sekund och frågar sedan om orsaken är läget på kontinenten. Han svarar ja. Europa befinner sig mitt i brinnande krig, men till skillnad från min vän upplever jag mig närmast likgiltig.
Som statsvetarstudent vars vänner till majoriteten utgörs av andra samhällsvetare alternativt humanister är det världspolitiska läget ständigt på tapeten. På ett rationellt plan berör frågor om krig och fred mig djupt. Men känslomässigt? Nja.
Självklart anser jag situationen i Ukraina vara hemsk. Putin är vidrig och omvärlden bör göra allt i sin makt för att hjälpa de ukrainare som väljer att fly och stötta de som stannar kvar. Jag har lätt att tycka men jättesvårt att känna något.
För en dryg vecka sedan läste jag en krönika i DN där Hanna Hellquist presenterade en teori över den emotionella avtrubbning jag erfar. Hon tror att den orsakats av en skojfrisk jargong på sociala medier: ”Inte fan blir jag rädd. We got this, tänker jag […] Vi kan ju redan skämta om det”.
Krönikan fick mig att fundera på hur jag kan ha påverkats av de många sittningar då jag stämt med till ”Ryssland är Ryssland, och Ryssland är bra! De har en halvö som tillhör Ukraina. Shotta vodka, och boffa lim, invadera Krim!”. Hellquist menar att samtidigt som humor är ett sätt att hantera ångest kan det verka skadligt normaliserande.
Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar är det fler än jag och Hanna Hellquist som upplever en distans till kriget. De menar att svenskar är dåligt förberedda på en sådan situation vi nu befinner oss i. Psykologiskt försvar handlar bland annat om att säkerställa en fungerande informationskanal till allmänheten och att öka befolkningens försvarsvilja. Myndigheten fanns tidigare, men avvecklades vid kalla krigets slut – det var först 2014 när Ryssland annekterade Krimhalvön som en återuppbyggnad initierades. Avdelningschef Magnus Hjort menar att dess frånvaro har lett till att vi svenskar vaggats in i en falsk säkerhet och blivit ”oförmögna att tänka på vad som kan hända i samhället om det värsta inträffar”.
Utöver skämtandet och den psykologiska oförberedelsen tror jag avtrubbningen kan ha orsakats av att leva i en tid där nyheter om krig runtom världen dagligen dyker upp som pushnotiser i våra mobiltelefoner. I den stora kvantiteten upplevs var nyhet mindre betydande.
Jag misstänker dock att min kognitiva likgiltighet framförallt beror på självcentrering. Trots att kriget i Ukraina äger rum både geografiskt och kulturellt närmare än andra pågående krigföringar känns det märkligt avlägset. Det krävdes att jag lyssnade på ett radioprogram från andra sidan Atlanten, “The Daily” (28/2) av The New York Times, för att jag skulle känna ens ett uns av personlig påverkan. När jag insåg att samma namn är vanliga i Ukraina som här i Sverige och att jag förstod flera av intervjupersonernas ord redan innan journalisten översatt dem till engelska kom kriget plötsligt närmare.
Min poäng är inte att rättfärdiga obryddhet i sig. Vi bör alla fortsätta följa nyhetsrapporteringen och fortsätta skänka pengar. Den som inte anser det som sker i Ukraina vara fruktansvärt bör nog kontakta närmaste psykolog och utreda sin empatiska förmåga. Men jag tror verkligen vi är flera som upplever oss känslomässigt bedövade – som inte känner något men tycker mycket.
Visserligen kan känslor ligga till grund för handling men när det väl kommer till kritan är det viktigaste att faktiskt agera. Som en vis man, tillika personligt hatobjekt, en gång sa: facts don’t care about your feelings.
