Tre parallella berättelser utan substantiell röd tråd. Lundagårds Victoria Källström har läst Hanya Yanagiharas nyutkomna roman Mot paradiset och blev minst sagt besviken.
Titel: Mot paradiset
Originaltitel: To Paradise
Utgivningsår: 2022
Författare: Hanya Yanagihara
Tidigare böcker på svenska: Ett litet liv (2015)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättare: Niclas Nilsson
Med idel höga förväntningar satte jag tänderna i Mot paradiset – Hanya Yanagiharas senaste roman. Den amerikanska författaren belönades med stående ovationer när hon 2015 gjorde genombrott med Ett litet liv (även den på svenska på Albert Bonniers förlag). Dessvärre faller nytillskottet platt och en undermålig svensk översättning gör det inte bättre.
Den inbundna boken är en koloss, och trots ett vackert formgivet omslag ter sig den 765 sidor långa romanen skräckinjagande. Ett högt antal bladvändningar kan vara ansträngande även vid läsning av de mest fängslande berättelser, men beträffande Mot paradisets var det med stor plåga jag 200 sidor in insåg att jag inte ens tagit mig igenom en tredjedel.
Boken innehåller tre olika berättelser som tillsammans utgör ett 200-årigt förlopp. Den första delen, ”Washington Square”, äger rum i en alternativ 1983-version av New York. Mina tankar förs till Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar (1977) som skildrar ett slags tvärtom-samhälle där matriarkat råder. I Mot paradisets första del verkar fallet i stället vara att homosexualitet är regel snarare än undantag. Den dramaturgiska kurvans konflikt-del är således inte relaterad till protagonisten Davids läggning, utan enbart en osäkerhet gällande förälskelsen Edwards intentioner.
”Lipo-Wao-Nahele” är namnet på bokens andra del vars handling utspelar sig 1993. Här förekommer två berättelser: en fars och en sons – även dessa män båda vid namn David. Som ättling till en hawaiiansk kungasläkt anstränger sig den yngre för att passa in i sin rika, äldre pojkvän Charles livsstil samtidigt som han tampas med ett sårigt förflutet.
De tre berättelserna hänger samman, men jag förstår inte hur.
Om Mot paradisets första etapp kan liknas vid Egalias döttrar kan den tredje och sista – ”Zon Åtta” – jämföras med Karin Boyes Kallocain (1940) eller Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse (1985). I ett dystopisk år 2093 lever Charlie i ett kärlekslöst äktenskap i ett auktoritärt New York nedbrutet av århundraden av återkommande pandemier. Hennes berättelse varvas med brev skrivna av farfadern, ännu en Charles, genom vilka läsaren kommer att förstå landets föreliggande utveckling.
De tre berättelserna hänger samman, men jag förstår inte hur mer än att namnen David, Charles, Nathaniel och Edward, ett stort hus vid Washington Square, Hawaii, homsexualitet, smittspridning och uppfostrande farfäder är återkommande. Det enda jag fann substantiellt intresseväckande var skildrandet av klass och hur ett samhällsskikt i en tid inte nödvändigtvis erhåller samma status i en annan.
Bild: Albert Bonniers förlag.
Slutligen torde kritik riktas mot den ytterst ofördelaktiga svenska översättningen av boken. Argumentet att engelska böcker bör läsas på originalspråk får en verklig skjuts av denna roman där en styltig grammatik och flertalet dialoger som inleds med ett direktöversatt ”så, …” är ständigt återkommande.
Hanya Yanagiharas Mot paradiset kan inte sammanfattas som något annat än en besvikelse. Trots uppenbara försök att fånga några av samtidens hetaste teman framstår romanen enbart som ett överpretentiöst försök att göra något som redan gjorts – och dessutom betydligt bättre – av tidigare författare. Jag tror att Yanagihara ska hålla sig till moderna verklighetsskildringar och möjligen ta färre sidor – och följaktligen mindre av sina läsares tid – i anspråk.
