En nybakad croissant, värmande espresso och Brechts mest tankeväckande verk. Lundagårds studentlivskrönikör Olof Bärtås drömmer om kontinenten.
Akademiledamoten och författaren Sara Danius hade ett alterego, ”Gittan” hette hon. Gittan var enligt hennes egen utsago chef för skånska forskningsrådet, ”blond som en valkyria” och mycket förtjust i Öresundsbron. Sara Danius brukade träda in och ut i denna karaktär lite hur som helst, och då började hon tala med en bred skånsk dialekt.
Jag är tacksam över att jag bor i Lund och inte en stad i norrut – för i sådana fall hade jag nog också behövt utveckla en alternativ persona för att leva ut mina europeiska böjelser.
För sanningen är: jag är märkligt förälskad i det europeiska. Det känns närmast som en perversitet, men jag vill klä mig som en fransman, äta italiensk mat och läsa tysk litteratur. Jag vill börja dagen med camembert och baguette och dricka chianti och läsa Heinrich Böll om kvällarna. Närhelst jag har får chansen åker jag till Europa – och när jag inte gör det drömmer jag om det.
I skuggan av denna förälskelse känns det mesta som sägs i Sverige lite tråkigt. Mitt hjärta slår inte varmt för vare sig Stockholm eller någon annan stad i Sverige, utan för Europa – ständigt detta Europa! Jag förstår inte hur man kan tala om och begeistra sig över Sverige när kontinenten finns, denna så tusenfaldigt mycket mer spännande världsdel?
En av de stora poängerna med att bo och plugga i Lund är närheten till Europa; vi bor vid tröskeln till kontinenten och kopplas samman med den genom Öresundsbron. En natt i en Flixbuss och vi kan befinna oss i Berlin och gå på nattklubb. Några timmar till och vips är man i kulturstäderna Budapest eller Paris. Det blir inte bättre än så.
Det är talande att ”Gittan” har en skånsk dialekt – och inte bryter på något europeiskt språk. För det är, vill jag tro, något särskilt sydskånskt över denna europeiska identitet. Vårens solstrålar kommer till oss lite tidigare än i övriga Sverige och vi har något varmare dagar. Den europeiska luften cirkulerar upp genom Danmark och in i södra Sverige.
Det är i förlängningen vi som sydskåningar och lundastudenter som kan, och bör, föra den europeiska kulturens talan i Sverige.
Min kära kollega och vän, Victoria Källström, skrev härom månaden att hon aldrig kunde tänka sig att bo i Eslöv. Själv känner jag samma känsla med riktad mot vår huvudstad; Stockholm är mitt Eslöv. Det befinner sig i periferin, känns torftigt och långt ifrån allting som är intressant.
Vi behöver vrida om våra tankar och omorientera oss på världskartan. Den punkt dit våra blickar ska riktas åt är söderut – och ingen annanstans!
