Så ska du tycka

Under 2000-talets första decennium har konsten bildat mainstream-opinion i stället för att utmana.

Erik Erlanson besöker Louisiana och ser verk som bara rapar truismer och därmed förlorar sin relevans.

The World Is Yours

Louisiana

Visas till den 10 januari

För att göra sig hörd i bruset som präglar det offentliga rummet måste man böja sig under en viss värdegrund. Detta märks inte minst i konsthallar och på museer. Vart man än vänder sig: ett pekfinger i ansiktet, som uppmärksammar oss på orättvisor eller klimatproblem, men som sällan gör mer än så. Det finns inget ifrågasättande. Postmodernismens permanenta motstånd har blivit ett moraliserande och, tyvärr, i hög grad fogligt pekfinger.

Konstmuseet Louisiana försöker med utställningen The World Is Yours ge en bild av det gångna decenniets konst. Det första som möter besökaren är den indiska konstnären Shilpa Guptas verk Flapboard, en skylt vars text växlar mellan olika meningar. Jag möter dessa två följande efter varandra: ”POWER IS STRONG”, ”GREED IS STRONGER”. No shit, Sherlock.

Till utställningen har Louisiana samlat 24 olika samtida konstnärers verk. Tendensen är tydlig: 1900-talets modernistiska estetik är på väg bort, och i stället har mera explicit politiska och profant moraliserande konstverk intagit kulturens rum.

Det nya är emellertid alls inte nytt. Den konstsyn som träder fram med Louisianas utställning minner om den mot vilken modernismen en gång växte fram som en reaktion. Innan dess skulle konsten fungera som en fostrande institution. Utan värde för sig var den ett medel för att uppnå något annat, till exempel moralisk förfining.

I dag förespråkas visserligen andra dygder, men inte desto mindre går man i samma fälla nu som då. Det må vara hedervärt att uppmärksamma orättvisor och miljöproblem, men när det stannar där – allt som oftast vid redan kända problem – blir det inte mer än opinionsbildning.

Efter Shilpa Guptas Flapboard möter besökaren dansken Olafur Eliassons Your Mobile Expectations, en sportbil dekorerad med is, som står parkerad i ett frysrum.

Verket i sig kunde vara intressant. Att stiga in i ett rum med en temperatur på strax under tio minusgrader, känna kylan drabba en, samtidigt som man blir varse den futuristiskt skulpterade bilen. Men verket tillåts inte bli intressant på grund av den text som presenterar det: ”i varje fall en kylig inbjudan till att fundera över sammanhangen mellan våra förorenande bilar, våra egon och vårt klimat.”

Efter texten återstår ett tillrättavisande pekfinger, som säger oss att det finns ett samband mellan det att vissa människor (naturligvis inte vi som bevistar utställningen) envisas med att köra avgassprutande sportbilar och klimatförändringar.

I en annan av utställningens hallar hörs ljudet av porlande vatten, stammande från konstnärskollektivet Superflex videoinstallation Flooded McDonald’s. Verket är en iscensatt översvämning av en av hamburgerkedjans restauranger. Genom en dörrspringa sipprar sakta men obevekligt vatten in, som till slut fyller hela restaurangen.

Det stilla porlandet, liksom från en bäck, är en vacker kontrast till den oundvikliga undergången. Återigen är verket inte utan estetisk finess. Men finessen förmår inte att lyfta installationen över sin karaktär av pekpinne.

Och skulle besökaren, mot all sans och vett, inte se vartåt pinnen pekar, finns återigen en behändig skylt som förklarar att liksom McDonald’s är ett globalt företag, vars restauranger ser likadana ut överallt, är också klimatproblemen globala, med följder som skulle drabba oss alla.

Förändringen har satt sina spår både i konstnärers estetiska praktik och i det sätt, på vilket deras verk presenteras. Den moraliserande pekpinnen finns där och förstärks av korta förklarande texter. Dessutom råder konsensus om vad som får moraliseras över och på vilka sätt. Det räcker att dra sig till minnes det ramaskri som följde efter Anna Odells iscensatta självmordsförsök.

Förutom den förolämpning detta förklarande och tillrättavisande är mot betraktarens intelligens, träder också andra problem fram. När konstnärer stannar vid truismer, som Gupta med sin Flapboard vid konstaterandet att girighet är starkare än makt, eller som Olafur Eliasson vid indignationen över vår oförmåga att stoppa miljöförstöringen, lämnas det väsentliga därhän.

De samhälleliga mekanismer som skapat problemen, och naturligtvis kommer att fortsätta verka, rör de inte vid. Måhända är just det ett av kraven för att komma igenom filtret: att inte röra vid det grundläggande utan stanna på ytan.

I samförstånd med konstnärer och utställare, kan besökare instämmande nicka till varandra: ”Hu, så hemskt detta är! Vad fint att Louisiana ligger så nära en tågstation, så att vi kan ta tåget nästa gång”.

När konsten blir till opinionsbildning förlorar den sitt existensberättigande. Att bilda opinion, det gör man nämligen med större framgång på andra sätt.