Rastlös upplysningspunk

Irlands Fontaines D.C. gör sin första spelning i Sverige sen pandemin började på Malmös Plan B den 30e mars. Lundagårds Isak Aho Nyman var där och såg ett band som använder allt i sin arsenal för att skapa något som känns historiskt.

Joy Divisions Peter Hook har berättat en historia om när de spelade sin låt Transmission första gången. Så fort de började soundchecka märkte han hur alla andra i lokalen släppte det de hade för händerna och blev som hypnotiserade av det nya, okända ljudet. 34 år senare är genren post-punk välkänd och den en gång främmande ljudbilden har blivit bekant och tam. Ändå uppstår samma situation som Hook beskriver när det irländska bandet Fontaines D.C. spelar på Plan B i Malmö: allting stannar upp och vi i publiken förstår att vi ser något historiskt födas. 

I en värld där det går tio post-punk-band på dussinet lyckas Fontaines D.C. trots allt sticka ut. De skapar en ljudvärld som låter lyssnaren försvinna till en plats som är bekant och främmande på samma gång. Där den dominerande upplevelsen är att man stigit in i ett rum som få hittar till och ännu färre släpps in i. Inte för att musiken i sig är svårtillgänglig utan för att Fontaines D.C. lyckas etablera en personlig koppling med varje person i publiken som om just de är huvudpersonen i den här berättelsen. 

För det är verkligen en berättelse som framförs på scen. Även om låtarna inte hänger ihop med varandra vad gäller karaktärer eller händelser så finns där en konstant underström av en slags mullrande rastlöshet som binder ihop hela spelningen. Då och då krockar krafterna som håller bandet tillbaka och de som driver dem framåt på ett sätt som övergår allt förstånd. Den där undertryckta rastlösheten kommer ibland fram genom sångaren Grian Chattens dramatiska och kraftfulla kroppsspråk. 

Hans bandkollegor må vara mer i linje med idébilden av hur en post-punkare ska vara rent estetiskt, men Chattens scennärvaro är utan like bland både levande och döda. När han kommer in på scenen tar han sitt mickstativ och dunkar det upprepade gånger i marken. En handling som lätt hade blivit obehaglig om han inte i nästa sekund ställde sig helt still och med en kontrollerat monoton röst började sjunga. Hans beteende är en konstant balansakt där han inte håller sig på linan utan gång på gång faller ner åt ena och andra hållet. Ena sekunden slår han aggressivt med mickstativet i luften, nästa sekund står han och lutar huvudet i handen medan han förstrött ser upp i taket. 

Den konstanta svängningen mellan lågmäldhet och kaotiskt utlopp blir efter ett tag hypnotisk. Publiken matchar Chattens växlingar och vi förstärker på det sättet varandra. Energiskiftet skapar en dynamik där topparna känns ännu högre just för att de föregicks av en dal, det intensiva blir än mer intensivt när det exploderar från stillhet. I låten Chequeless Reckless sjunger Chatten att “charisma is exquisite manipulation” och sammanfattar därigenom ovetandes Fontaines D.C.s verkliga styrka. På ytan är de bara några som gillar att spela musik, men ju längre tid man spenderar med dem desto tydligare blir det att de har en sån kontroll över det de gör att de kan frammana en helt ny värld genom kaoset de befinner sig i mitten av.

När konserten är över och vi lämnar lokalen är jag otroligt tacksamt för att den var på just Plan B. Att gå nerför den stilla och industriella Norra Grängesbergsgatan låter en hålla kvar vid den flyktiga känslan av overklighet ett litet tag till. Jag har inte förstått hur det var för de där banden som fick se Transmission för första gången 1978, men nu gör jag nog det. Hur det är att stå framför några som inte lever på samma villkor som vi andra, att i realtid se hur musik kan forma om verkligheten till något helt nytt och främmande.