Att tämja ett vilddjur

Mejeriet i Lund välkomnade lördagen den andra april sin första internationella akt sedan pandemin började: den brittiska jazztrion Mammal Hands. Ett band som genom vässade musikaliska förmågor åstadkommer en helhet som blir betydligt mycket större än de ingående delarna. Lundagårds Isak Aho Nyman har sett en jazztrio som hittar det vilda i det ordnade.

I själva sitt DNA är jazzen som genre något som aldrig var tänkt att spelas in. Bandmedlemmar samarbetar, improviserar och skapar vid varje speltillfälle musik som inte går att transportera bort från rummet som den föddes i. Även om Mammal Hands är ett band som inte har mycket gemensamt med de stora jazzbanden från 1900-talet och Mejeriet inte bär några stora likheter med the Blue Note i New York City väcks samma tanke om en nödvändig koppling mellan musik och dess sammanhang när den brittiska jazztrion besöker den lundensiska konsertlokalen.

Mammal Hands befinner sig genremässigt i en typ av jazz som fått mer och mer fäste på senaste. Det är en jazz som tar influenser både från klassisk musik och olika folktraditioner runtom i världen. Något med den här musiken känns hela tiden i samklang med naturen, kanske är det på grund av folkmusik-influenserna. Viss jazz prioriterar teknisk skicklighet till den milda grad att den blir exkluderande för de som inte är bekanta med mediet och dess normer och regler. En av Mammal Hands styrkor är att de undviker detta och i stället håller fast vid en känslighet inför det de håller på med. Den här inkännande aspekten skapar en folklig jazz som lyckas bygga en bro mellan inbitna jazzkatter och de ännu inte frälsta.

Trioformen är också det perfekta fordonet för den här typen av musik. De tre musikanterna kan stå på en och samma nivå, utan att riskera att någon hamnar i skymundan eller nedprioriteras. Avsaknaden av någon regelrätt bas gör också att trummorna och pianot får turas om att fylla rollen som melodisk-rytmisk botten medan saxofonen lägger sig någonstans i mitten, en rörlig position som kan dansa upp och ner mellan höga och låga register. Genom att avskaffa hierarkin mellan rytmsektion och melodisektion suddas gränserna inom bandet ut och alla medlemmar kan spela till sina respektive styrkor mer eller mindre obehindrat. En jazz utan gränser är plötsligt född.

Men trots den mjuka och känsliga ytan och den minimala banduppsättningen är det när Mammal Hands vågar tänja på gränserna som det verkligen brinner till. Med undantag för ett rent overkligt trumsolo spelar bandet främst sina mest tekniska segment på en och samma gång: de vrider upp alla reglagen till max samtidigt. I de där intensiva stunderna smälter alla ljud ihop till ett och det blir omöjligt att urskilja vad som kommer varifrån, en upplevelse vars like främst finns i den vilda naturen. De här kombinerade, simultana solona försätter lyssnaren i en liknande trans som att stå och på avstånd se en storm komma in över kusten: faran lurar där borta, men just nu är du trygg och trollbunden.

Mammal Hands är ett band som är såpass tekniskt duktiga att man nästan missar hut svårt det de gör är, en slags motsättning som ofta är ett gott omdöme om jazzmusiker. Om de är duktiga så kommer du inte märka det; om de är samspelta så reagerar du inte på dem som individuella individer. De tre engelsmännen rör sig som en enda varelse mellan mjukt romantiska riff, brutalt dundrande styrkeuppvisningar och minimalistisk ekvilibrism så sömlöst att man missar det om man tappar fokus för bara en kort sekund.

Kanske är det där den där naturkopplingen faktiskt ligger. Precis som att du aldrig kommer fånga den där perfekta nymånen på bild så är det ingen idé att försöka spela in Mammal Hands. Det de åstadkommer musikaliskt är sammansvetsat med rummet som de befinner sig i och tiden de bebor, det enda du som tittar kan göra är att vara uppmärksam på det som händer framför dig. Om du rör dig alltför mycket kanske du skrämmer bort det sällsynta djur som du råkat stöta på, en vanlig lördag i södra Lund.