Arkitektur, denna ständigt närvarande konstform. Fast är det egentligen konst? Lundagårds Theo Selimovic ser en trend som frångår byggkonstens grund: att vara till för folket.
Har du någonsin gått in i ett nybyggt område och sagt: ”Åh vad vackert!” Det har aldrig jag. På min höjd har jag sagt ”detta var inte så farligt”. För det mesta utbrister jag i ett uppgivet ”fy fan.” Så känner jag när jag går förbi Proto (seriöst? Vem tyckte gröna fönsterkarmar var en bra idé?) eller Försäkringskassans lokaler här i Lund (snacka om att manifestera tristess).
Jag blev påmind i dagarna om modern arkitekturs absoluta förfall när Kasper Salin-priset, svensk arkitekturs ”finaste” pris, gick till Gert Wingårdh för Filborna vattentorn i Helsingborg. Ytterligare en betongkloss, om någon väntade sig något annat.
Varför, frågar man sig då, är allt nybyggt så fult? Jag kan gissa mig fram till ett antal anledningar, som framför allt grundar sig i arkitektyrkets elitism.
Jag tror att arkitekter framför allt ser sig själva som konstnärer. Byggnaderna de ritar är konstverk, vars främsta syfte är att främja konsten. I och med att arkitekturen är den mest närvarande estetiken i våra liv är det också fullt förståeligt att man låter det stiga en åt huvudet.
När man definierar arkitektur som en konstform blir det ytterst svårt att ställa krav på den. Vad är det för konstig puritan kulturkonservatism? Vi har alla accepterat att inget bra kommer av att försöka begränsa konsten, den ska vara så normbryande som det bara går. Att klaga på modern arkitektur/konst för bara tankarna till Chrusjtjov som förbjöd all sovjetisk konst som inte hyllade arbetaren.
I och med att de är ’konstnärer’ finns det en vilja att göra ett avtryck på världen. Just därför, tror jag, försöker arkitekter ofta rita så nyskapande, så konstrastfyllt mot omgivningen som möjligt (ex. Liljevalchs plus i Stockholm, domkyrkoforum i Lund).
Men arkitektur kan inte likställas med annan konst. Arkitektur är allmänegendom, och måste därför vara demokratisk. Om jag vill slippa se modern konst för att det inte faller mig i smaken, så går jag inte till ett modernt konstmuseum. Jag är tvingad till att uppleva arkitekturen, just eftersom den är evigt närvarande. Det valet är inte öppet för mig när det gäller arkitektur.
Därför måste vi ställa större krav på arkitekturen. Det som byggs måste vara generellt omtyckt, det måste vinna bifall från massorna, just eftersom det är allmänegendom. Jag syftar inte här på något totalt förbjud, utan bara att vi som medborgare skapar en norm om att arkitektur ska se vacker ut för majoriteten genom att ställa krav.
När denna kritik förs fram, som till exempel av Arkitekturupproret, så bemöts den oftast med förakt. Det sägs att motståndarna saknar teknisk kompetens, de är tråkiga kulturkonservativa, de kan inget om arkitektur. Gert Wingårdh, elitismens djävul själv, associerar upproret med Trump, och säger i SVT:s Min Sanning att ”Trump jobbar med populism. Det gör även Arkitekturupproret”. Kritiken mot Liljevalchs Plus (googla och spy) beror alltså bara på att de proletära massorna vilseleds, enligt Wingårdh.
Wingårdhs kritik är självklart helt ogrundad. Men om man ska göra lite hobbypsykoanalys tror jag att den stammar från en rädsla att ”massorna” bara kommer vilja ha pastischer på sekelskifteshus, och att man därmed inte får göra avtryck. Arkitektyrket hade blivit transformerat från konstnär till samhällstjänare. Och denna rädsla är absolut befogad. Jag menar dock att den måste förbises. Det är något man måste leva med om man vill leva med demokratiska ideal. Om folket vill ha 1800-talspastischer, så ska de också få det. För arkitekturen tillhör oss alla.
