Lång och långsam söndag. Mycket plugg att ta igen innan morgondagens deadlines och sista skolveckan. Och gårdagens examensfest sitter kvar i axlarna och benen – och i den sköna känslan i maggropen.
En kan inte begära mycket mer som sexmästare än de duktiga, peppiga människor som ställer upp för oss och jobbar halva natten med att servera mat fint, bära smutsig disk, plocka skräp och svabba översvämmade toaletter. Som springer iväg och köper tallrikar och glas och tomater och bröd när vi glömt, blandar klibbiga drinkar snabbt, snabbt och vågar säga till främlingar att dricka vatten och komma tillbaka senare. Som hänger in och lämnar ut och hänger in och lämnar ut jackor och väskor och halsdukar och tuggummin, följer våra stundtals ganska förvirrade order och städar en hel lokal och femtioelva toaletter och ett kök på rekordtid. Hela tiden och oavsett arbetsuppgift så himla glada och på. Jag syftar alltså på mina och Carls jobbare på examensfesten för sjukgymnasterna som går ut nu i januari. Jag hoppas på evig fuldans bakom bardisken och ändlöst kramande i garderoben med detta fantastiska gäng för all framtid.
Det var också en himla lyckad fest. En glad examensklass, en bra DJ och massor av dans, inga tråkigheter och det bästa av allt tycker jag som ansvarig… Personen som Carl barstoppat tackade Carl när den gick hem från festen och såg honom! Ni ska veta att det inte är särskilt lätt att säga till någon att du inte vill servera honom eller henne en drink när du står där i baren, hur simpelt det än låter. De blir arga, du blir utskälld. Ett (vatten)glas kan fara. Men det är för personens eget bästa, och för att alla andra ska få en grym kväll utan nerkräkta toaletter, utspillda drinkar på dansgolvet, sliriga raggningsförsök och slagsmål utanför dörrarna.
Första festen som vi förberett i veckor och vårt stora mandomsprov som sexmästare på sjukgymnastprogrammet kändes med andra ord som en succé. Hade inte vågat hoppas på mer. Och medan spänningen i axlarna långsamt släpper består känslan i maggropen.
