LinkedIn används flitigt för att knyta professionella kontakter online. Enlig Lundagårds studentlivskrönikör Victoria Källström är plattformens popularitet dock oskälig – i det överdrivna uppmuntrandet av produktivitet menar hon att vi går miste om det faktiskt viktiga.
Du vet den instinktiva olust som drabbar en vid inträdet till vissa rum? Att dess ambiance får en att vilja vända redan i dörren?
Så känner jag av att gå in på LinkedIn. Likt då jag vistas innanför en tjugo-någonting-årig killes väggar, kala sånär som på Systembolagets gratis ölaffisch, sköljer ångesten över mig.
Jag registrerade mig på denna professionella nätverksplattform i förhoppning att roas av krystade inlägg om praktikplatser och pinsamma upprabblingar av amorfa kompetenser såsom “analytisk förmåga” och “ansvar”. Dessvärre låg mitt konto länge mest och samlade damm.
Återbesöket initierades under ett samtal med en vän i början av året. Jag blev utskrattad efter att ha sagt att jag letade sommarjobb på Arbetsförmedlingen.
Fort laddade jag ned Linkedin igen, la till en profilbild och kollade upp mitt kandidatprograms korrekta engelska översättning. Jag skickade kontaktförfrågningar till alla bekanta som kom upp som förslag, för det sa ovan nämnda vän att man skulle göra. Det fanns ingen skam i att nätverka.
Vantrivsel, fanns det däremot gott om. Den infann sig omedelbart då jag slutade använda plattformen blott i underhållningssyfte.
LinkedIns självutnämnda uppdrag är att “främja produktivitet och framgång”. Om dessa ord användes för att beskriva ett verktyg vilket smidigt sammanför arbetssökande med passande arbetsgivare skulle jag inte ha något emot det. Tyvärr upplever jag att den funktionen gått förlorad i en jakt på status i form av många kontakter och creddighet uppnådd genom en lång meritlista.
Missförstå mig rätt – givetvis delar jag visionen om ett samhälle i framåtrörelse. Dock undrar jag om det verkligen går att likställa framgångsrika affärsidéer med utveckling och om en karriär måste vara en livsstil?
Problemet med LinkedIn står att finna i en övergripande kultur med koncept som human resources och business casualty. Det anses viktigt att ett företags personal inte bara är så kompetent utan så lönsam som möjligt och att till och med klädseln ska symbolisera att företagsamhet kan bedrivas dygnets alla timmar.
På LinkedIn trendar termer som ”entreprenörskap” och ”ungt företagande”. Tjänsten framställer sig som ett generellt forum för professionella nätverk men till den kategorin hör ju likväl diakoner, arkivarier och studievägledare. Jag ser inte dessa yrkesgrupper delta på plattformen. Snarare rör det sig om techintresserade män med planer på startups och en fabless för aktier.
Det jag får ångest av är LinkedIns likställande av framgång med produktivitet. Hemsidan gör mig stressad över faktumet att jag inte drömmer om att bli ung entreprenör. Det jag drömmer om är att efter avslutad utbildning hitta ett jobb som jag tycker är roligt, kan försörja mig på och där jag tror mig göra nytta.
När jag kliver in genom dörrarna till min framtida arbetsplats är min förhoppning att jag, till skillnad från i studentkillars deppiga rum, inte instinktivt känner att jag vill vända i dörren.
